röst, som dånar genom hela huset): Lotta! Stina! Lotta! Frun och Stina (rusa in): hvad i all verlden står på? Herrn : (ursinnig) Talet — hvem tusan har tagit talet, som jag nyss hade i handen! Frun: Kors, lilla gubben, inte vet jag. Du har kanske löst in det eller stoppat det på dig? i Herrn: (stampande) Nej, säger jag och tusen gånger nej! Jag hade det i handen nyss innan jag gick ut; det var viket i fyra delar; ett tjockt, hvitt papper. Hin besitta att man aldrig kan få ha någonting i fred för de välsignade qvinnfolken! Frun: Men, lilla gubben, det har ju ingen menniska varit inne medan du var ute! Herrn : Försvara er bara, det är er så likt! Ni ha varit här, säger jag, ty papperet fanns när jag gick ut i salen, och nu är det borta. Frun: (lyssnar och böjer sig hastigt ned vid soffgafveln) O, himmel! Herrn: Hvad himlar du dig efter? Fins det under soffan, så teg hit det! Frun : (ångestfullt): Medor! Herrn: (böjer sig ned och finner talet söndertuggadt, samt ser Medor draga sig längst in under soffan med svansen mellan benen). Herrn: Nå så måtte adå la... Käppen — släpp mig säger jag — tag hit käppen på minuten ; jag skell slå ihjäl den sakramenskade hundrackan! Frun: För allt i verlden, kära gubben, inte kan du begära att en osjälig hundvalp... Herrn : Ut, ut, eller jag svarar för ingenting — mitt sköna, mitt präktiga tal! Men jag skall... Frun och Stina skynda förekräckta mot dörren. Medor passar på tillfället, tar ett långt skutt öfver sin matmors vackra släp och hinner nätt och jemt öfver tröskeln, då husbondens käpp smäller mot den låsta dörren. Medor ger till ett glädjeskall; frun slår förtviflad i ihop händerna, Stina skrattar tyst i sin själ och ridån faller). : Halvar. H