Göteborgsposten – 12 december 1874, sida 1

Frun: Se här! Jag sade dig ju att jag lagt den på chiffoniern. Herrn: Nå, ändtligen dagas det! Men du — hur ser du ut! Tänk, menniska, att det är oförsvarligt att du inte hunnit kläda dig än! Det gick som Jag sade: jag är pin färdig, innan ni fått på er skorna. Jo, den som skall ha fruntimmer i släptåg, den vet att han lefver! Frun: Men, kära lilla gubben, jag har ju idelisen fått springa och passa upp dig! Herrn: Vet jag visst! Vasen och halsåuken, det var en hop! Frun: Och byxorna och stöflarne och veckskjortan och hvita västen och ... . Herrn : Förarga mig inte, Lotta! (Ser på klockan) Icke ett grand mer än tio minuter jag väntar — kom det ihog! Sitter menuiskan qvar ute i salen? Jaså. Då går jag ditut och talar med honom, och sen går jag, antingen ni I färdiga eller ej. Frun : (går). Herrn : Lotta — Lotta! Frun : (återkommer) Nej, men gubben, nu är du för svår! Herrn: Du glömde ju fylla i dosan — nå, det är väl inte så farligt; jag kan väl inte sjelf tänka på allting heller! (Frun går ut till sina döttrar ; berra till den främmande i salen — tio minuters paus. Derefter höres båda herrarnes ödmjuka tjenare, och så låses salsdörren efter den bortgångne. Herr Pettersson går tillbaka in i sitt rum, letar på chiffoniern, i fönsterkarmen, på skrifbordet, på stolarne, under stolarne, svär gom en turk och skriker slutligen med en