Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 2

raktion? Han svarade mig i vitnens närvaro: Centrumfraktionen på riksdagen. Ja, mina herrar, töten bort mannen, så mycket I behagen, han hänser dock fast vid edra rockskört! Efter dessa ord dånade en bifallssterm, vartill man i de rummen ännu aldrig uppefvat något motsvarande, och hvilken åter röt ut, när den tycktes väl hafva lagt sig. Man har, skrifva referenterna, aldrig på rikslagen upplefvat en dylik scen, många medemmar af det liberala partiet reste sig upp rån sina säten med ansigtena vända mot centum, från hvilket ropet fy! ljöd, utstött af on ansedd medlem, Presidenten Forckenbeck klandrade detta rop såsom oparlamentariskt, hvarpå turst Bismarck, mera lidelsefull än någonsin under konfliktens tider, ännu en gång reste sig och utropade midt under den allmänna uppståndelsen: Mina herrar! Herr presidenten har redan klandrat, hvad jag ville klandra hos herr deputeraden der på andra bänken, fastän det icke tillhör mig att klandra; men jag skulle vilja derom uttala min mening. Fyl är ett uttryck för äckel och förakt. Troni cke, mina herrar, att dessa känslor äro mig tjerran, jag är blott för artig att uttala dem (bifall från venster). Oron i kammaren fortfor, några deputerade visa på en medlem af centrum, som med fyropet gjort sig isynnerhet bemärkt. Slutligen lyckades presidenten att få ordningen återstäld. Windthorst: Den ledande tanken för rikskanslerens politik är att öfver allt söka förbindelser och hjelpare mot den romerska staten, bvilka en gång kunna blifva för denna af nytta. Jag tror, att det diplomatiska utskottet bar all anledning att uppmärksamt följa sakernas gång, ty jag är af den tanken, att vi på den beträdda vägen oemotståndligt rusa in i ett krig (stor oro). Jag vill dock nu endast bringa på tal en sek, vid hvars beröriog jag skulle väntat mera hänsyn af rikskansleren. Jag menar fallet med den olycklige Kullmann (rop från venster: olycklig?). Ja, hvarje brottsling är i mina ögon en olycklig varelse. Hvarje mensklig känsla, hvarje tyskt bjerta måste fördöma dådet, ty det är en skamflack för hela Tyskland. När man i de tunga strider, som uppröra oss, strider med sådana vapen, då har tillräckligt med olycka kommit öfver Tyskland; men att sätta dådet i förbindelse med bestämda partier och personligheter, det är sannerligen att gå alltför långt. Men dertill gafs lösen genast i Kissingen och de officiösa tidningarne förstodo vinken och uttalade genast ordet. Kullmanns dåd var skändligt, men skändligt var ock den officiösa pressens beteende, och inrikeszamt justitieministrarne ha icke allenast icke inskridit mot dessa utsväfningar, utan de ha tvärtom genast utfärdat de beryktade rundskrifvelserna, om hvilka vi nog skola få tillfälle att yttra oss här. Hvad rikskansleren här nämnt om sitt samtal med Kullmann, förefaller mig bögst intressant. Jag har hittills icke vetat, att det i Baiern fiones en rättegångsordning, som tillåter den, mot hvilken brott föröfvats, att förhöra den brottslige, jag trodde det var ransakningsdomarens göromål. De svar, som Kullmann då afgaf, höra vi dag för första gången. Men om de verkligen haft denna lydelse; hvad följer deraf? Aflidne Mallinckrodt erhöll en gång efier en debatt i dep. kammaren från Leipzig ett rep, jag sjelf har under min parlamentariska verksamhet från de mest skilda orter, till och med från Petersburg, erhållit bref med hotelser. Vi ha icke antett oss böra påbörda våra politiska motståndare detta. Historien känner flera sådana handlingar som Kullmanns, och en Sands eller Blinds ha icke påbördats de partier, som de tillhört, men rikskansleren har ej dragit i betänkande att kasta skugga på en död man, presten i Salzwedel, och detsutom har hans utsago endast styckevis upplästs vid rättsförhandlingen i Wivzburg. Jag tror, att rikskansleren skulle vid närmare öfverläggning hafva insett, att han gjorde orätt i att utslunga beskyllningar ötver en man, som icke kan försvara sig. (Rop: ÅAlls icke!) Jag skulle önska, att den herre, som så ropar till mig, måtte en gång komma i den belägenhet att blifva dömd oförsvarad. (Rop: Efter doden!-) Äfven efter döden är en hederlig mån för mig helig, och jag hyser den förhoppning, att det icke skall fattas försvarare för honom. (Bifall i centrum.) Jag beklagar uppriktigt, att detta ämne här upptagits. (-Mycket sant! från venster.) Den förste talaren har alls icke inlåtit sig derpå. (Motsägelse.) Han hade betecknat det som den tidpunkt, med hvilken uppträdandet för Spanien började. Det var först rikskansleren, som indrog ämnet i debatten; jag skulle ha undseende med honom — (oro till venster). Ja, mina herrar, emedan ingen här i huset bar disciplin öfver rskskanslerens yttranden... Presidenten v. Forckenbeck. Det är presidenten som skall upprätthålla förhandlingens värdighet och jag skall äfven göra det mot en hvar, om orsak dertill gifves. Tal. kan således spara sig besväret att orda om rikskanslerens beteende (bifall från venster). Windthorst: Jag skall, som sagdt, ha undseende med rikskansleren och antager, att minne af hvad som skett och den upprörda debatten fört honom för längt, men tror, att vi göra bäst i att nu lemna detta ämne (mycket snart ! från venster), för att kunna i frid och ro fortsätta våra öfverläggningar. Furst Bismarck: Huru gerna iag än skulle vilja uppfylia önskan att lemna detta ämne, är det likväl mycket svårt att lemna hr Windthorst sista ordet i en orättvis kritik, utan att jag får anföra ens en bokstaf till beriktigande. Den föregående tal. har beskyllat mig för, aw jag i Kissiogen skulle från altanen ha uttalat lösen för den otficiösa pressen. Om den föreg. tal. vill vänta, tills man äfven skjutit på honom några gånger, såsom det händt mig, så skall han kanske i det ögonblicket icke först tänka på att gifva lösen för officiosa tidningar, huru nära den sysselsättningen än må för öfrigt ligga honom. Jag sade då — och orden batva tillräckligt ofta upprepats för att stå qvar i mitt minne —: dådet gälde icke min person, utan den sak jag representerar. Men var jag icke berättigad till detta yttrande, då gerningsmannen sjelt tre timmar förut uttryckligen. sagt mig det? Han sade, att han alls icke kände min personlighet, icke heller byst någon motvilja emot den, utan blott stod emot den sak jag representerar — och detta var samma ogerningsman, hvars alla papper utgjordes af en upphetsande dikt ur Eichsfelider Blätter — jag vill bär icke nämna diktens föremål, men den gälde blott saken — om jag icke fick säga, hvad som var sant, då hade jag öfver hufvud bort tiga. Men den föreg. tal. kan ej döma öfver det skedda. Han förebrår mig, att jag i Kissingen, der jag genomgick badkuren, icke inverkat tempererande på den otficiösa pressens ton. Jag skulle deremot vilja spörja den föreg. tal., huruvida han, som, så vidt jag vet, var frisk den tiden, kanske inverkat tempererande på de ultramontana bladen ifrån Germaniatill Bairischer Vaterland, hvilka sokte att urskulda dådet? Germania gaf först den lösen, som den föreg. tal. förut till min förvåning lätt återgaf i sitt tal. -Germania sade, att det ju icke är underligt, om sådana handlingar af ministrar bringa menniskor till förtviflan, till brott. Den föreg. tal. har i dag — jag skall ej så snart glömma det — uttryckligen sagt: om det timar. att under de religiösa stridernas upprördhet sådana brott begås, så må de tillskrifva sig orsaker. hvilka frammanat dem. Han unpyrenar