Göteborgsposten – 8 december 1874, sida 2

ställning, hvari katolska kyrkans öfverhufvud befann sig, och omden tyska kulturkampen på ett sätt, som icke behagat; rikskansleren; för öfrigt icke mig beller. Detta fall skulle lämpat sig utmärkt för det diplomatiska utskottets behandling, ty det motsvarar den icke — inblandningspolitik, som det första kejserliga trontalet betonat och riksdagen på ett högtidligt sätt: bekräftat. En sådan inblandning i en främmande nations inre förhållanden (rörelse, mycket riktigt! från centrum) skulle lätt kunnat gifva anledning till ett krig, som kunnat blifva ett religionskrig af den fruktansvärdaste art (motsägelse). Ett andra fall var följande: Vid den tid, då en god del tyskar formligen råkat i yrsel för en halfförryckt karls öjerfva förbrytelse, föll den spanska inblandniogsfrågan ned liksom från skyn. Ty af allt hvad man läst i den tengifvande pressen synes det vara säkert, att man tillämnade en formlig inblandning; först senare har man belt enkelt nöjt sig med erkännandet af diktaturen i Spanien, med erkännandet af en man, med hvars namn jag icke vill besvära min mun (munterhet). Om detta fall kommit inför det diplomatiska utskottet, skulle mycket kunnat ske. Men man befann sig ju i strid med ultramontanerna, carlisterna äro ju ultramontaner, således måste de äfven bekämpas. Det diplomatiska utskottet hade helt säkert gjort sig noga underrättadt om, hvad de andra makterna tänka och i synnerhet Ryssland (munterhet). Hvad är det att ekratta åt? Den förtjenar ej namnet af en tysk politiker, som icke vet, att jemnvigtens tyngdpunkt nu är i Petersburg, att de nyaste omhvälfningarne i Europa framför allt baft den verkan att stärka Rysslands politiska öfvervigt (rörelse). Genom en undersökning i det diplomatiska utskottet skulle kanske äfven den ryska desavouering hafva undvikits, som rikskansleren möjligen gerna velat ha ogjord (munterhet). Denna bestämmelse i författningen är en vigtig fredsborgen, kanske vigtigare än sjelfva det berömda tre-kejsarförbundet, hvilket efter den ryska desavoueringen icke är mycket värdt. Det ser nästan så ut, som om man vid uppställandet af riksförfattningen skulle gifvit åt de enskilda staternas saveråner loften, som man icke är sionad att bålla (motsägelse). Det vore önskligt, att Tyskland ej blott genom sin krigiska makt vällade skygghet, utan äfven förvärfvade sig aktning för sin tredskärlek, och dertill skulle utskottet kunna bidraga (bifall från centrum, byssjning). Furst Bismarck förklarade först, att det af den föreg. talaren omordade utskottet bestär alltjemt, är n:o 8 af förbundsutskotten och sammanträder, så ofta någon af dess medlemmar det begär, ehuru. det öfver hufvud är något svårt, när sjeltva förbundsrådet icke är samladt. Men äfven då är det görligt, och utskottet lär allt sammanträda, så ofta det behöfs. Att detta behof icke visar sig oftare, derför drager utrikesministeriet försorg, emedan det genom metallografiska afskrifter af de vigtigare depescherna och genom meddelande af tilldragelserna på det diplomatiska området håller de förbundnä regeringarne i kunskap om de löpande förhällandena vida öfver dess tjensteförpligtelser och, såeridt jag erfarit, till förbundsregeringarnes fulla belåtenhet. Vi ha i våra utländska förhållanden ganska rent linne och ej mycket att dölja, kvilket I äfven kunnen finna deraf, att vi icke fästa vigt vid, om de högsta embetsmännen, isom vi anställali utrikesdepartementet, tillhöra den ena eller andra förbundsstaten. För de olika förbundsstaternas ministrar förblir helt visst ingenting hemligt af hvad som tilldrager sig i rikets tjenst. Enligt mitt förnande har alls icke något behof för utskottets sammanträde under år 1874 funnits. Dessutom kunde de särskilda förbundsregeringarne nog sjelfva bevaka sin rätt. Tal. har för öfrigt berört en del förhålland ur dels det:främmande, dels det inre politiska läget under det förflutna året, och jag får derför i korthet inlåta mig bärpå för att förebygga några vanställande utläggningar. Om en en inblandning i Spanien har det hos oss aldrig varit tal iden mening, som ban beskyllade oss hysa ör inblandningslust i Frankrike, derför att vi besvärade oss öfver franska biskopars uppviglande språk i utgjutelser, hvilka voro stälda till tyska undersäter. Det gälde der, juridiskt taladt — jag vet ej, om den föreg. tal. är jurist (munterhet) — icke ens om hnågra utländska biskopar, utan om sådana, som då ännu rådde öfver en del af stiften i det tyska niket och så till vida äfven iödo under tyska rikets rättsbefogenhet. Men jemväl i Spanien är det icke fråga om någon inblandning. Då jag erhöll den första underrättelsen om mordet på kapten Schmidt, så var min känsla denna, att om det varit en engelsk, amerikansk, rysk eller fransk tidningskorresp., så skulle det icke händt. Inom mig rörde sig minnet alla forna förödmjukelser, som Tyskland på grund af sin splittring förat måst tåla (lifligt bifall), och jag sade till mig sjelf: det är hög tid att vänja utlandet vid, att man icke ens får ostraffadt mörda tyskar (mycket bra). Och jag var derför besluten att icke låa tilldragelsen gå ostraffad. Hade det varit i öfverensstämmelse med de folkrättsliga traditionerna och om det höfts oss att besvara ett barbariskt och, jag kan gerna säga, bödelmessigt beteende med samma mynt, så skulle vi gjort en landstigaing i första, basta carlistbamn, vi kunde uppnå, gripitåden förstkommande carlistiske stabsofficeren och bängt honom. Dessa repressalier togo naturmenniskorna; men så handla icke vi, ty vi äro öfvervagande fredliga (bisall; skratt i centrum). Förhållandena i Spanien voro icke heller sådana, att vi för detta mord emot en tysk otficer kunde ställa dervarande regering till ansvar, ty hon egde ej makten. Emedan vi icke voro i tillfälle att på ett menskligt och för ett stort rike passande sätt taga vedergällning, så sragade vi oss sjelfve: Hur är det möjligt att kunna på något sätt hjelpa detta land med så ärorik forntid och så beklaglig nutid? Jag sade till mig sjelf, att det riktigaste vore, om man stärkte dervarande qvarlefva af en fast stat på det sätt, att man erkände den (godt!) och att man icke lat den glimmande veken af en statsordning, som der ännu finnes, alldeles slockna genom rivaliteter inom landet och möjliga fientliga måkter, som ha andra intressen, och att man erkände den faktiskt ännu bestående makten derstädes, hvilken uppbäres af folkmajoriteten — huruvida den erkännes i det inre af landet, vet jag ej — samt sökte stärka den derigenom. I denna anda ha vi erkänt den spanska regeringen och delgåfvo, innan vi gjorde det, samtliga makterna denna vår afsigt. Den töreg. tal. torde äfven hafva sig bekant, att tillika med oss samtliga europeiska och största delen at de transatlantiska staterna hafva erkänt de nuvarande spanska förhållandena. Den kejserl. ryska regeringen har för sin del icke funnit det icke ligga i hennes intresse; förbållandena ställa sig för den ryska regeringen helt annorlunda än för vår. Ryssland ligger så och så många mil längre från Spanien och beröres så mycket mindre af de spanska förbållandena. Ingen rysk officer har der mördats, nationalkänslan spelar således icke med och för öfrigt akta vi andra regeringars åsigter, hvilka äro nog gunstigt stälda att kunna följa en teoretisk uppfattning af saken, emedan de icke beröras af den praktiska. Men aldra mest akta vi de åsigter, som hysas af den först sedan ett århundrade tillbaka och ännu i dag med oss närmact befryndade makten, den ryska (bifall), och om den föreg. tal. trott sig kunna med sina små pilar framkalla en liten misstämning, då kan det endast väcka vårt löje. Våra förhållanden der stå, Gudi lof, fasta och skjuta tornhögt öfver skottvidden för dylika små försök. När den föreg. tal. derför ordade om mitt fiasco, så kan jag blott svara, att jag icke vill byta med det, han sjelf uppleft (munterhet). Den föreg. tal. har vidare på ett något vågadt sätt — jag skulle i hans ställe heldre tegat med den saken — omnämnt mordförsöket i Kissingen och har —mn — —— AR c — mm Mos LH 2 AA —