Göteborgsposten – 3 december 1874, sida 2

då han resto bort. Han hade ingenting kunnat utröna och ej fått se manuskriptet. Så fort han fick tillfälle skyndade han till Augusta, som rodnande och, vi måste erkänna det, med högt klappande hjerta väntade honom i väfkammaren. — Nå, herr Pibl, frågade den unga hushållerskan med ett ljuft, fastän litet triumferande småleende, hvad har ni utforskat? — Jeg har intet fått veta, svarade vår vän mycket modstulet. — Då har jag varit lyckligare än ni min bäste herr Pihl, yttrade Augusta med ett skalkaktigt smålöje. — Ack, min Gud! Är väl detta möjligt? — Det är visst möjligt, svarade Augusta, och som beris på att jag lyckats fullständigt, så se här ett af patron uppsatt och undertecknadt arrendekontrakt på egendomen. Vill ni ha ett ytterligare bevis, så se här har ni mig sjelf — mig, som är alltför förståndig att skänka bort min hand till någon annan än en karl, hvilken kan föda en hustru. Dessa ord oaktadt glänste Augustas blick på ett sätt, som tillkännagaf, att Axel Pihl för alltid skulle egt hennes hjerta, äfven om han aldrig blifvit annat än den obemärkte tjenaren hos patronen på Ahlsjö. Axel Pihl såg det och var lycklig. Och då vi hunnit så långt med vår vän, inspektoren, anse vi oss kunna taga afsked af honom., SLUT.