Göteborgsposten – 2 december 1874, sida 1

— Skämt! upprepade Bylän med mycken ifvor, ty tonen i hennes röst hade ej undgått honom. Skämt! och sådant kan ni tro om mig!... — Ja jag måste väl, svarade Augusta med, såsom det tycktes, till. en del besegradt tvifvel. — Jag försäkrar er vid allt heligt, bedyrade Bylån, som då det gällde en ed var en man som ingenting fruktade, en verklig hjelte, — att mina ord, hvilka ni tagit som skämt, varit uttrycken af de innersta, djupaste känelorna i mitt hjerta — detta olyckliga hjerta, som ingen vill förstå! ... Bylen uttalade de sista orden i en ton, så klagande, att han sjelf, en af de få gångerna i sin lefnad, kände sig rörd. Kan man då undra på, att han tog den blyga förvirring, som nu målade sig i Augustas ansigte, för kontant, och att han icke ett ögonblick misstänkte det rodnaden på hennes kinder framkallades deraf att den hycklerskan höll andedrägten. — Herr Bylen, yttrade hon efter ett ögonblicks tystnad, kan jag tro er?... Byln besvarade denna emfatiska fråga med en lika emfatisk försäkran, att hon tryggt kunde göra det. — Ahl! utropade den unga hushållerskan och drog ett djupt andetag. -Jag är då ej så olycklig som jag trodde... Nej jag är lyckligare, ty jag har utbytt en yttre lycka emot en inre ... Och nu, nu har frestelsen ej längre någon makt öfver mig!... — Dyra mamsell Augusta, utropade informatorn, jag förstår ej rätt edra ord och likväl göra de mig obeskrifligt lycklig ... Men