Göteborgsposten – 2 december 1874, sida 1

Han hade ej länge fortsatt sin promenad i trädgården förrän just mamsell Augusta, som denna deg tycktes på ett högst ovanligt sätt försumma de dyra pligter, hvilka titeln hushållerska ålägger en qvinns, — förrän mamsell Augusta, säga vi, till utseendet mycket tankfull, kom honom till mötes i en af allåerna. Det var först då hon hunnit alldeles fram till honom som hon syntes observera honom. — Ah! min gud! jag blef riktigt rädd, herr Bylän, utropade hon, jag märkte er ej, förrän just nu... Öfver informatorns anlete drog sig ett älskvärdt smålöje — så älskvärdt och faddt att Augusta kände sig frestad vända honom ryggen. , — Och får man fråga, sade han, hvad som till den grad kan upptaga mamsell Augustas tankar, att hennes vackra ögon icke se och bennes öron icke höra? — Åh, det blefve en lång historia, herr Bylän; den kan ni ej ha intresse af att lyssna till. — Allt hvad som rör er, svarade informatorn i en slags långsam, poetisk högtidston, intresserar mig ofantligt, det vet ni nog, mamsell Augusta . . . — Nej, huru skulle jag kunna veta det? frågade Augusta, oc Ack! det synes väl att ni aldrig brytt er om hvad jag sagt, eljest skulle ni ej göra mig denna fråga, — Ah! hvad ni har sagt har ju alltid blott varit skämt. — Huru skulie det kunna vara annat? tillade hon drömmande och med en viss tvekan,