Göteborgsposten – 28 november 1874, sida 1

om — 8 94 AT AREA sej för Kind-Mark. Stockholms-Korrespondens. Något om Högsta Domstolen. — Förmodadt utlåtande af justitiestatsministern. — Reorganisationen af embetsverken. — Löneförbättringar. — Utmyntningen af guld. Den 26 november. Vid rikedagen 1873 omnämnde justitieombudsmannen Fröman i sin embetsberättelse det nog allmänt öfverklagade förhållandet, att domsluten i vigtiga rättsfrågor inom Högsta domstolsinstansen äro så vacklande, att det i vise mening kan sägas, att i dessa frågor saknas lag i vårt land, ty en lag som i samma domatolsinstans icke tolkas lika i de rättsfall, der den skall tillämpas, är icke bättre, snarare sämre, än ingen lag. Denna klagan är icke ny — redan justitieombudsmannen Theorell klandrade bittert Högsta domstolen för sådana skiljaktiga beslut — men detta oaktadt bar intet försök gjorts att afhjelpa ett ondt, som, säger hr Fröman eynes hafva tilltagit — såsom ock naturligt är — efter det Högsta domstolen blifvit delad på två divisioner, en delving, hvari hr F. finner Högsta domstolens ledamöter ofta hafva en giltig undskyllan för de skiljaktiga besluten. Hr F. slutar med att säga: ett är visst och oeftergifligt, att någonting i denna angelägenhet måste göras för att lugna de bekymmer öiver lagskipningens vacklande, som, i bredd med ott oinskränkt förtroende till domarens redlighet, oväld och omutliga rättsinnighet, spörjes inom alla samhällsklasser i vårt land-. Under den diskussion, som uppstod i Första kammaren vid föredragningen af Lagutskottets utlåtande om justitieombudsmannens berättelse, framhöll särdeles hr Wallenberg till behjertande dessa hr Frömans yttranden. I Andra kammaren fälldes visserligen icke ett ord i ämnet, men att saken är af aldra största vigt torde icke kunna förnekas. Om vi icke äro oriktigt underrättade har också denna fråga om möjligheten att genom lagstiftnipgsåtgärder bereda enhet i rättekipningen nyligen varit föremål först för herr justitiestatsministerns och derefter för regeringens prötning. Regeringen skall, så säges det, dervid hafva gillat ett förslag af herr justitiestatsministern, hvilket, såvidt vi efter hörsägen känna det, afser att Högsta domstolen skulle sammanträda in pleno och samsäldt afgöra sådana mål, i hvilka pluraliteten inom någondera af Högsta domstolens afdelningar uttalat en mening som afviker från förut af Högsta domstolen antagen rättsgrundsats. (I justitieombudsmannen Frömans ombetsberättelse framkastades äfven en tanke i den ayftningen). Då det säkerligen intresserar mången att erfara något om motiveringen för hr justitiestatsministerns framställning, vilja vi meddela hvad vi derom bört, eburu ofullständigt det än måste blifva. Hittills har det blott stannat vid klagomål öfver bristande enbet i lagskipningen, men intet försök har gjorts att i lagstiftningsväg komma till ett bättre. Nu sedan antalet af Högsta domstolens ledamöter ökats och sedan densamma arbetar på två afdelvingar har möjligheten af skiljaktiga beslut blifvit än större. Visserligen förekomma icke sådana beslut eå ofta, som allmänligen tros, men de förekomma dock och både förhindra att Högsta domstolens lagtolkning får en behörig inverkan på begreppet om huru lagen bör uppfattas och göra att jurisprudensen äfven i vigtiga fall är vacklande. Emellertid kan icke felet egentligen tillskrifvas Högsta domstolen, ehuru nödvändig enhet i dess domar är för enhet i den allmänna lagskipningen, utan bör mest sökas i lagstiftningen sjelf. Den tillerkänner nemligen hos osa ej prejudikater någon rättsverkan och föreskritver i 22:4 Regeringsformen uttryckligen om Högsta domstolen: ej må flera än 8 ledamöter på en gång i pröfaingen af något mål deltaga. Besluten i mål, hvilkas afdömande bero af olika tolkning af lagen, kunna således icke betraktas såsom uttryck af rättsuppfattningen hos Högsta domstolen i sin helbet utan endast hos de i beslutet tillfälligtvis deltagande ledamöterna. Nu kan väl lagstiftningen ej förekomma stridiga beslut, men den kan underlätta lagekipningens sträfvan till enbet och aflägana hindren derför. Derför bör slutet i ofvannämnde 22:e 8 af Regetingsformen ändras och genom civillag bestämmas de fall, der mål af Högsta domstolens båda afdelningar böra samfäldt afgöras. Ungefärligen sålunda lärer hr justitiestatsministerns resonnomang hafva lydt. För att göra tillämpningen af förändringen lättare, skulle i instruktionen för nedre justitierovision föreskrifvas, att i en eller flera minnesböcker, försedda med register, antecknas de i afgjorda mål af Högsta domstolen tillämpade grundsatser eller dess tolkning af lag eller författning, då skiljaktiga rättsåsigter blitvit uttalade eller domstolen annars finner det beböfligt för framtida upplysniog. Ett par undantag från den allmänna bestämmelsen om de mål, som först samfäldt få afgöras af Högsta domstolen, lära föreslås, nemligen beträffande mål, som komma från krigadomatol, och sådana, som angå häktad person, Ifall det ej redan skett, får Högsta domstolen förmodligen oförtöfvadt del af regeringens beslut för att deröfver yttra sig, hvar