Göteborgsposten – 27 november 1874, sida 1

— Vidare? ... Coquelicot svarade ej genast. — Hvem kommer mer? frågade chevaliern upprörd. — Min älskade och vördade herre, chevalier de Chastenay. — Han! han är på Bastiljen, sade chevaliern. — Åh nej, han är utkommen, min bäste herr de La Morliöro. — Utkommen! utkommen från Bestiljen? — Ack, sade Coquelicot, på den glädje, som denna underrättelse förorsakar er, ser jag nog, att ni är lika förvånad deröfver som jag. Ja, min herre, min husbonde har kommit ut ur Bastiljen, och hans andra besök gäller er. Chevaliern försökte småle, men lyckades endast göra en grimas. — Hvem har då det första gällt? frågade han, — Åh! försök gissa... — Jag kan icke gissa. — Siiftsfrun naturligtvis. Chevaliern bleknade och knöt sina händer. — Var ej ond på honom för det, sade Coquelicot med en hycklad godmodighet, han älskar henne. (— Tror ni det? — Och hon äfven, tillade Coquelicot, men jag har ej sagt er allt. — Huru, är det ännu mer? frågade chevaliern förskräckt. — Det är en tredje person, som helt säkert skall öfverraska herr chevaliern ... en qvinna. — Stiftsfrun kanhända? — Rej, men en qvinna, som herr chevaliern varit mycket bekant med... Du Vernais darrade. Coquelicot ansåg ej nödvändigt att nämna den tredje personen, men reste sig i stöllet upp och öppnade dörren,