Göteborgsposten – 26 november 1874, sida 2

comten och Coquelicot satte sig i sadeln och kommo i galopp efter dem. IV. Klockan var omkring ett på morgonen, då Fleur-deMai, vicomten, Coquelicot och Bluette begåfvo sig å väg. Den, som sett denna svartklädda qvinna och dessa tre väl beväpnade män färdas fram under en fullkomlig tystnad, skulle ha anat, att dessa fyra personer voro på väg att utföra en af de högtidliga förfärliga missioner, då Gud tyckes åt menskliga varelser afstå sin rätt till ett yttersta straff. Det var långt från villan till Besons; det var nödvändigt att två gånger färdas öfver Seinen för att komma dit, och Bluette och hennes följeslagare redo i sporrsträck omkring två timmar, än på stora vägen än öfver fälten för att förkorta färden. Närmare klockan tre, då det började dagas (ty man befann sig då i slutet af juni), sågo de slutligen mot den första morgonrodnaden afteckna sig de spetsiga tornen af en liten borg, uppförd på kullarne vid Cormeilhes. : — Se der, sade Coquelicot, i det han sträckte ut handen. — Blott han icke är död... sade chevaliern. — ÄÅnna i går lefde han, svarade Coquelicot; jag tror till och med, att hans sår ej äro dödliga. Fleur-de-Mai yttrade ingenting vidare; han blott sporrade sin häst, som dröp af svett. Slottet, som chevalier du Vernais bebodde, var en anspråksfull byggnad, hvilken dock knappast hade ett så eflägset ursprung som till renaissancetiden, då den var i saknad af vallar, vindbryggor, gratvar och alla de försvarsmedel, hvarmed feodalväldet älskade att omgifva sig. En. simpel grind utgjorde ingången, och denna grind stod för det mesta öppen. Fleur-de-Mai behöfde blott skjuta på den för att komma in i parken.