Göteborgsposten – 24 november 1874, sida 2

ni har funnit medel att få träffa mig, att skrifva till mig? ... — Tyst! sade madame de Mailly. Jag har tillbragt två degar med att gråta som en qvinna och åtta dagar med att arbeta som en älskarinna. Ni skall komma ut härifrån; jag vill det, sade hon, då hon såg chevaliern skaka på hufvudet. Jag har redan ett verktyg på platsen. Det har erfordrats stor fintlighet för att få Coquelicot under ett falskt namn in bland Bastiljens veteraner. Afvakta resultatet af våra bemödanden, och förvåna er ej öfver något, hvad som än måtte hända. — Ack! sade chevaliern, man kommer endast med konungens vilja ut från Bastiljen... — Se så, återtog madame de Mailly småleende och i det hon tryckte hans hand, inga sorgliga tankar! Att glömma, det är hemligheten af att njuta. Jag har i mina händer en telisman, som kan öppna Bastiljens portar. Låtom oss dansa, min herre. Vår öfverläggning har dröjt för länge, herr de Launay skulle kunna bli misslynt. Den tjusande melodien af en vals, denna dans som af konung Henrik III blifvit införd från Polen, stämdes upp och Fleur-de-Mai lade rusig af kärlek sin arm omkring den unga qvinnans lif och förde henne in bland de dansande paren. Efter den bekännelse madame de Mailly låtit undfalla sig borde denna tio minuters vals vara ett sekel af lycka för de två älskande; men seklet tog slut, de sista fonerna förklingade, valsörerna stannade och stiftsfrun hviskade helt sakta till Fleur-de-Mai: — Lemna mig nu; det är nödvändigt, att herr de Launay ej får fatta ringaste misstanka. Ni skall vara fri i morgon afton. Er befriare skall gifva er en häst, ett pass till Nederländerna och anbefalla er att afresa. Ni skall lyda honom; men i stället för att taga vägen till Flandern, skall ni fördjupa er i skogen vid Chantilly och komma till en liten villa, som befinner sig i nordliga ändan af skogen. Konhända skall det vara midnatt, då ni