Göteborgsposten – 21 november 1874, sida 2

— — — — i Paris en oförneklig del; ty den var härden till det hat som gång efter annan blossade upp mot: Tyskland. Ju friare den dagliga pressen är, desto större är dess ansvar. Den slutsats, som häraf kan ; dragas på grund af de tyske österrikarnes stämning mot Tyskland, är mycket allvarsam. Vi hade väntat oss att der fiona andra, vänskapliga känslor, och äfven om de finnas, kunna de tyvärr icke slå djupa rötter, emedan den österrikiska pressen såsom den allmänna weningens organ gått på ett så beklagansvärdt fientligt sätt till väga mot den tyska regeringen och den tyska lagskipningen. I anledning af detta uttalande uppträda samtliga Wientidningarne emot det bismarckska bladets slutsats, att forna fördomar emot Tyskland ännu hade fast rot hos det österrikiska folket. Ifall detta senare skulle vara fallet, hade föregående tilldragelser erbjudit ett mera lämpligt tillfålle för yttring deraf, än den i politiskt hänseende likgiltiga arnimska saken. Denna tyckes i det hela taget blifva en allt mer och mer ömtålig punkt, som icke tål någon beröring. Disraeli, som vid lordmayors-banketten i Guildball yttrade: Arbetaren är konservativ, derför att han vet, att han icke behöfver frukta för godtyckliga häktningar och husundersökningar här i England!, har bemyndigat Times att förklara, det han med denna anmärkning alls icke syftade på den arnimska saken, och icke heller kunde syfta derpå, alldenstund grefve von Arnims häktning ju icke var godtycklig, utan en laglig åtgärd. Vid tyska riksdagens sammanträde d. 14 d:s kom lagen om rättegängsspräket vid domstolarne i Elsas-Lothringen till 3:dje behandlingen. Den elsassiske deputeraden Guerber hade väckt ett ändringssörslag, hvilket gick ut derpå, att förlängningen af den tid, som är bestämd för det franska språkets användning ännu vid domstolarne, icke måtte !äggas uteslutande i rikskanslerens bänder, utan bestämmas genom lag. Han understöddes häri af den polske deputeraden Donirmirski, som ekildrade med mörka färger tillståndet i de polska provinserna. Han yttrade bärvid: Jag vill blott bedja hrr deputerade aflägga besok hos oss och se, huru det står till med polska språket, fastän preussiska staten på sin tid gaf oss lika så bestämda löften. Det förekommer ofta exempel på, att de män, son endast kunna polska, förlora sin process, derför att de hvarken förstås af domaren eller advokaterna, och afgörandet ensamt ligger i tolkens händer. Jag tror icke, att man bör gifva rikskansleren en sådan myndighet, som det föreslagits; i en konstitutionel stat bör man hysa sina betänkligheter härför. Lagen ger rikskansleren rätt att tillstadja användningen af franskt språk, då han anser det lämpligt, men det är en smaksak hvad som är lämpligt eller ej. Viskulle kauna berätta mycket derom. Om en enda tysk familj, en postexpeditörs t. ex. eller annan stor familj, kommer till en polsk provins med uteslutande polsk befolkning, så anses det genast för lämpligt att införa tyska språket i den polska skolan och att upprätta en protestantisk skoIa bland den katolska befolkningen. Man skall naturligtvis göra det samma i Elsas-Lothringen. Jag vill rösta för Guerbes ändringsförslag, derför att jag önskar att Elsas-Lothringen icke må lida under samma bedröfl ga förhållanden som den polska befolkningen. Deputeraden Puttkamer, som i flere år beklädt domarebefattning i Posen, motsade Donirmirki och förklarado under bitall och motsäge ser, att befolkningen der i allmänhet kunde tyska, men icphe ville förstå det. Man begagnade ofta tolk inför domstolarne, men så hände det, att parterna plötsligt blefvo trötta vid den, och så förklarade de att de kunde tyska. Han slöt med uppmaning till rikakansleren att uteslutande införa tyskt språk vid alla domstolar och sörvaltningsgrenar. — Guerber förordade åter sitt ändringsförslag, som understöddes af Windthorst-Meppen ur centrumspartiet, hvarpå förbundskommissarien Hertzog förklarade, att alls ingen lag skulle komma till stånd, ifall ändringsförslaget antogs. — Windthorst uppmanade då Guerber att gifva efter för den hårda növändighetenoch återtaga sitt förslag, hvarpå Bismarck sjelf fick ordet och böll ett kortare tal, hvari han sökte afvärja det mot hovom uttalade misstroendet, sägande bl. a.: I denna stund, då jag kommer er, dep. från Elsas-Lothringen, till mötes, viljen J gifva mig rätten att utvidga förmånen, men betaga mig rätten att inskränka den. Det är högst sannolikt, att ett mycket begränsadt bruk af den första rättigheten kommer att göras, då den andra saknas. Men jag tror, att denna misstro i det hela alls icke är berättigad; ty jag kan försäkra er, att tyska regeringen hittills gjort den erfsarenheten, att hon mycket lättare kan tå bugt med personer, som tala franska, än med dem som tala tyska. Allmän munterhet naturligtvis; det är alltid så fasligt roligt på den tyska riksdagen, då den store rikskansleren sparkar till det desegrade Frankrike, och denna förlustelse bereder han ofta sina åhörare, den rättvisan får man göra honom. Emellertid lät ej Guerber få bugt med sig, utan fasthöll vid sitt ändripgsförslag, hvilket förkastades vid omröstningen, i det endast ombuden från Elsas Lothringen, polackarne och en del af centrumepartiettröstade för det. Lagen antogs derpå i den af regeringen framlagda former. Från Frankrike skrifves, det man inom de republikanska kretsarne fruktar, att straxt efter nationalförsamlingenas sammanträdande en konflikt skall bryta ut, som kan leda till de allvarsammaste tilldragelser. Biskopen af Valence, megr Guellette, har inlemnat sin begäran om afsked; han var för AA —-u— Är —