Göteborgsposten – 21 november 1874, sida 1

ord, förklarade Östra Stambanan för öppnad, återkallade han i minnet den man, det försynens redskap, hvars klara blick och okutliga energi vårt land helt säkert har att tacka för att tanken blef verklighet, att de första, betydelsefulla maskorna knötos i det jernvägsnät, som i dag utgör vår stolthet och i en framtid med allt snabbare fart skall bidraga till vårt lands utveckling, icke blott i fråga om ekonomiskt välstånd utan jemväl med afseende på spridandet af upplysning och bildning. Vi känna och vörda alla minnet af denne, en bland de ädlaste af vårt fosterlands söner, ty hans namn var: Nils Ericson. Oaktadt den mannen, det är visst och sannt, genom sitt liss värf redan åt sig upprest en varaktig ärestod i hvarje svenskt bröst, ligger det dock nu så nära, nu, då man väl kan säga, att slutstenen blifvit lagd i den stolta jernvägsbygnad, som han en gång, ensam bland svenske män, vågade tänka sig till fostorlandets evärdeliga båtnad fullbordad, nu, säga vi, ligger det så nära att ånyo framkomma med ett förslag, om vi ej misstaga oss, förut både påtänkt och ventileradt. Redan straxt efter den minnesvärda dag, d. 4 oktober 1858, då den företa jernbansträckan af någon betydenhet i vårt land, bandelen Göteborg-Falköping, med stor högtidlighet invigdes härstädes, funnos de, hvilka vid anblicken af den då ännu i höstlig sägring prunkande blomsterrundeln å den öppna platsen framför stationsbuset, Drottningtorget, hördes yttra: Se der en gång den mest paseande platsen för en ärestod åt Nils Ericson! Det, som då endast framkastades som en framtida tanke, borde nu kanske bli en verklighet. Den stad, som först bland svenska städer fått skörda frukterna af jernvägstankens genomförande i vårt land, bör också vara den förste, att åt denna tankes upphofsman och kraftigaste stridekämpe resa en varaktig minnesvård. Drottningtorget, inom kort, då kanaloch brobygnaderra invid detsamma blifvit fullbordade, en vacker plats, och i en framtid, då utsträckpingen af Norra Hamngatan ända ut till Svingeln blifvit genomförd, utan tvifvel en af vår stads vackraste, lämpar sig, vill det synas, bäst för detta ändamål. Der, framför den otationsbygnad, hvarifrån de första kungs— —A———G — orden nedkallade lycka och välsignelse öfver det nya, stora företaget, der, om någonstädes, är väl platsen att för tid och efterverld resa bilden af den man, hvars snille och kraft för alltid skaffat honom ett äradt namn i svenska bälden! De festligheter, hvarmed dir. Israöl Sandströms 50:e födelsedag sist. lördag högtidligböllos, ba jemväl förut blifvit skildrade, men äfven här finnes för krönikeskrifvaren ett mo ment att stanna vid: hedorspokalan. Denna, som åstadkommite genom den väl kända firman Larson C:ss försorg, är icke en pokal af det vanliga slaget, rätt och slätt, hvarpå man nu för tiden, vi hade så när sagdt dagligdags, ser prof, då det är fråga om att hedra mer eller mindre högt uppsatta embota-och tjenstemän, själasörjare eller Kirkesangere. Nej, denna pokal är ett verkligt konstverk, särskildt arbetadt för ändamålet och med afseende på föremålet. — Den är omkring 3 qvarter hög, af siltver med ciseleringar i matt guld och inuti rikt förgyld. På locket sitter sånggudinnan, med ena handen stödd mot lyran, med den andra framräckande lagerkransen, båda af maasivt guld. Sjelfva skålen prydes öfverst af en fint arbetad guldbård och på ena sidan en eklöfskrans af drifvet silfver med inskrift: Israöl Sandström, den 14 November 1874, och på den andra en vinlöfskrans, sammanhållen af ett Silevusbutvud. Inom kransen läses: Af Brikollister. Skälons kant omgifves af vindrufsklasar. Den likaledes med guld inlagda foten krönes öfverst af konstnärligt utarbetade satyrhufvuden. Det hela bildar, som sagdt, ett konstverk, hvilket lika mycket hedrar mottagaren, gifvaren och de -konstförfarna händer, ur hvilka det framgått. Enkel och värdig var den fest, hvarmed Göta Par Bricol i tisdags firade det vidt frejdade sällskapets 100-årsdag. Anordningarne, så väl vid den egentliga minnesfesten i Frimurarelogens smakfullt dekorerade, rikt upplysta pelaresal — i och för sig ett tjusande arkitektoniskt mästerstycke — som vid högtidsmåltiden i den med ordens attributer smyckade s. k. kungasalen, voro, med bebörigen fästadt afseende på det inskränkta utrymmet och det stora antalet deltagare, i allo lyckade. Minnestalet, författadt och framsagdt af ordens prelat, d:r J. J. Biörklund, var ett nytt bevis på ett högstämdt, formfulländadt, på vackra tankar och bilder rikt språk och röjde ätven i framförandet vältalaren. De at musikdirektör 4. Nordlin komponerade sångerna voro särdeles vackra och anslående. Nu, som alltid, bidrog ordens för tillfället mycket manstarka sångkör mer än allt annat till stämningens böjande, både i allvarligt och gladt afseende. Det faller af sig sjelft, att under aftonens lopp Kelsningstelegram härifrån afgick till den i hufvudstaden i festlig glans församlade moderlogen. Musikföreningens konsert i torsdags var en af de mest besökta under föreningens nu på tredje året ingångna verksamhet. Den omständigheten, att en, man kan väl säga från vårt eget samhälle utgången, numera för en längre tid vid detsamma fästad sångerska, denna afton efter åtskilliga års förlopp åter skulle framträda för vår allmänhet torde i aj