— Man erbetar på att rädda er. Ni akall vara fri inom två degar. — Jag skall således kunna rättfärdiga mig? — Nej, mon ni skall kunna fly. — Fly! — Det blir första gången, men det är nödvändigt. Skedde ej det, skulle ni dö på Bastiljen. Konungen är ursinnig. — Man flyr ej från Bastiljen. — Någon gång. Tyst! Soldaten nalkades, Coquelicot tystnade. Efter promenaden i det ögonblick då Fleur-de-Mai åter inträdde i sitt fängelse, hviskade Coquelicot i hans öra: — I morgon gifver Bastiljens guvernör en bal, ni skall bli inbjuden; gå dit. Coquelicot försvann med dessa ord och dörren till cellen slöts. Fleur-de-Mai tillbragte en högst orolig natt; men hoppet hade åter vaknat i hans hjerta. Tanken på flykt var honom motbjudande; men om han föraktade detta medel till räddning, var han dömd till att dö på Bastiljen, detta rysliga ställe, der en menniska förlorade till och med sitt namn och blef så lätt glömd. Följande morgon klockan åtta kom man för att hemta honom till guvernören. Fleur-de-Mai darrade. Han hoppades allt jemt på nåd. Guvernören vor en gubbe; han hette de Launay liksom den siste guvernören på Bastiljen, hvars farfars farfar han var, ty under nära två århundraden borde guvernörskapet på detta rysliga ställe vara ärftligt inom samma familj. Herr de Launay var en artig man, torr och känslolös. Det var en rigel i broderier, en fångvaktare som var förnäm, ett hänglås klädt till menniska. — Min herre, sade han till Fleur-de-Mai, ni är ju chevalier de Chastenay.