Göteborgsposten – 20 november 1874, sida 1

återkommo då i Fleur-de-Mais minne och samma nyfikenhet, som förut en afton drifvit honom att kasta en blick mellan fönsterskärmarno i paviljongens inre, dref honom äpnu en gång att se dit in. Allt var i samma ordning, endast med undantag deraf, att qvinnoporträttet, som Fleur-de-Mai varseblifvit ej längro var betäckt af sitt svarta flor ... Floret låg på golfvet, antingen nu vicomten glömt att sätta det tillbaka sedan han sjelf borttagit det, eller att det blifvit lösryckt genom någon tillfällighet. Fleur-de-Mais blickar fästades på porträttet med stor nyfikenhet; slagen af bestörtning tog han ett steg tillbaka och uppgaf ett rop. Han hade igenkänt detta qvinnohufvud, som nu upplystes af en mellan fönsterskärmarne framträngande solstråle. Det var hans systers porträtt, Bluettes fullkomliga afbild. En sällsam omhvälfning försiggick då i ynglingens hufvud; det var som om en slöja ryckts bort från hans förstånd, och han orinrade sig och uppfattade nu med blixtens hastighet tusen omständigheter, som ända dittills varit för honom insvepta i det djupaste mörker. Han trodde sig förstå både hvarföre vioomten darrat, då han talade med honom om Blois, hvarföre han var dyster och olycklig, hvarföre han skref till en qvinna, som han sade vara död, och hvarföre hans syster, efter hvilken han burit sorgdrägt, återkommit blek och sorgsen såsom en bild af förtviflan efter tolf års bortovaro. Vicomte de Mailly, hans vän, bror till stiftsfrun, den qrinna han älskade, var hans heders bödel, den man som bredt sorg och blygsel öfver hans gamle fars sista dagar... Vioomten var Bluettes förförare! Den olycklige ynglingen fattade med bägge händerna om sin panna och trodde sig vara utsatt för en förfärlig dröm; han förde derefter sin hand till värjfästet och uttalade ord utan sammanhang ... Han var nära att blifva vansinnig! g Men i detta ögonblick hördes buller i trädgården, rö