Göteborgsposten – 17 november 1874, sida 2

klockan nio, helsade på abben, intog hr de Maillys plats vid fönstret och lade sina pistoler framför sig. Hvad Coquelicot beträffar, hade han haft göromål under det abbn sofvit och vicomten vakat. Sedan han kommit upp i sitt rum, hade han hört någon rörelse i värdens rum och för att helt tvärt afskära blifvande kommentarier hade han gått in till honom och försigtigtvis tillstängt dörren med rigel. Värden var en stor gråsprängd man, som hyste mycken vördnad för värjans män af det enkla skälet att han fordom varit pedell i katedralen i Tours och att åsynen af ett skjutvapen eller en blottad klinga kom honom att derra i hela kroppen. Han mottog derföre Coquelicot med rädd vördnad och frågade honom ödmjukt om ändamålet med hans besök. — Har ni hört något buller, mäster Jean? frågade väpnaren. — Ja, jag tror det... Det var ni som kom tillbaka, förmodar jag. — Jag och en ny gäst, herr Jean. Vinningslystnaden afspeglade sig i den gamle pedellens ansigte. — Är det en adelsman? frågade han. — Nästan. — Rik? — Ja bevars och bekant med min herre. — Nåväl, var lugn, herr Coquelicot, vi skola sörja för hans välbefinnande. — Det är just derföre jag gjort mig besväret att väcka er, herr Jean. — Skall jag tillreda en supe? Vänta, herr Coquelicot, vänta; om tre sekunder är jag till er tjenst. — Besvära er ej, mäster Jean. Den herrn har superat. Coquelicot blinkade och betraktade värdshusvärden. — Är ni tystlåten? frågade han honom.