Göteborgsposten – 14 november 1874, sida 1

ders dotter, 4 nov., Stockb. — Axel och Thomasine Wachtmeisters dotter, 10 nov., Bessendorf. r 7 Veckokrönika. om! — En dram i verkligheten. — Vintern låter känna af sig. — Torf i allmänbet och kultorf i synnerhet. — Dir. Hultgrens konsert. — Sista aftnarne i Vinterträdgåärden-. — Musikföreningens fjerde konsert. — Fest i Göta Par Bricol. — Dagens festlighet, antydd. — Anekdot. — Olika dödsannonser. — Hit och dit, små nyheter. — Lätzes vaxkabinett. — Anekdot. Om det hade gått till så här! I sin tjusande boudoir ligger den unga fröken X. utsträckt på en kanap, beklädd med ljusblått siden. Väggarne i detta täcka jungfrulighetens tempel äro tapetserade med hvitt musslin, öfversålladt med violbuketter. Från ott blometerbord af sörgyld bronz utsända praktväxter i krukor af Såvres-porslin de ljufvaste vällukter. I en praktfull voliöre qvittrar muntert en skara sångsåglar af sällsynta slag ... Herrskarinnan i detta lilla paradis är inbegripen i läsningen af en roman, förmodligen at mycket spännande intresse, ty hennes barm höjer och sänker sig oroligt under den dyrbara spetsklädningen .. Tystnaden i boudoiren, hittills endast lätt afbruten af fåglarnes melodiska qvitter, störes plötsligt på ett förfärligt sätt... Portisron af ljusblått sammet med guldkordonger drages häftigt åt sidan och en ung man störtar in i boudoiren. Han är enkelt men smakfullt klädd i en drägt af mörkt tyg, men oordningen i hans klädsel tillkännager den oro, den förtviflan, som rasar i hans själ. Hans ädla aneigte, hvars rena, klaesiskt formade drag bhäntyda på att hans vagga stått under Italiens himmel, är dödsblekt, hans långa, korpsvarta hår hänger i oordnade lockar öfver den marmorhvita pannan .. Vid åsynen af den himmelska uppenbarelsen på kanapån utstöter han ett halfqvätdt skri, hvari den högsta förtjusning blandar sig med det vildaste raseri. Med ett språng likt tigerns, då han störtar sig öfver sitt intet ondt anande offer, rusar han fram till den unga flickan, i hans högra hand, på hvars lillfinger blixtrar en diamant af omätligt värde, blänker en stilett, hvars fäste, beundransvärdt ciseleradt af Benevenuto Cellini, gjort det mördande vapnet till en familjeklenod inom den förnäma venetianska slägt, hvars sista manliga ättling i detta ögonblick står i begrepp att begå en handling, för hvilken till och med den vildaste af hans förfäder skulle ba rodnat... Stunden är kommen, utropar han på sitt hemlands klingande språk, Åstunden är kommen, du måtte älska mig, oaricaima mia, eller också dö... Den unga flickan reser sig upp, hennes ögon skjuta blixtar, hennes läpp kröker sig föraktligt, hon synes lugn, oburu hennes ljufva anlete täflar i hvithet med spetsarne kring hennes hals... vUsling, utropar hon med så starkt vibrerande stämma, att hennes små älsklingar i vol ören spritta till af förskräckelse, usling, älska dig, aldrig ... förr må jag dö! Raseriet färgar den unge mannens anlete för ett ögonblick svartblått, liksom då ett stormmoln kastar sin dystra skugga öfver ett snöfält .... Några sekunder herrskar en dödstystnad i det lilla rummet, der friden och oskulden eljest uppslagit sina bopålar ... Mördaren slingrar armen kring den unga flickans smärta lifl. Hon betraktar honom stolt och fast. Ingen tvekan, ingen bön om förskoning talar ur hennes blick, men heller ingen skymt af kärlek, endast iskallt, skoningslöst förakt. ... Välav, så dö då! rasar han med sammanbitna tänder och i nästa ögonblick sänker han det mördande stålet djupt i ungmöns jungfruliga barm.... Blodet forsar i strömmar öfver hennes vestaliskt snöhvita drägt, skimrar hemskt öfver kanapånos azur, liksom återskenet af en mordbrand afspeglar sig på en fläckfri vårhimmel... Ett buller höres från angränsande rum, I samma stund, som dörröppningen till boudoiren fylles af förvirrade, ängsliga anleten, sjunker den unge mannen död ner vid den älskades fötter, träffad af samma vapen, som han nyss riktat mot det hjerta, han ville tvinga att klappa af kärlek .... Om skådeplatsen för den ohyggliga tilldragelse, som nyligen injagade skräck i vår sköna hufvudstads befolkning i stället för ett sörsäljningsmagasin i Ankargränd varit en praktvåring vid Drottninggatan, om personerna i den blodiga dramen varit medlemmar at gocieteten, om den italienska stiletten deri spelat samma hemska roll som den svenska knifven, då skulle möjligen det passerade blifvit ett stoff öfver hvilket romanförfattare och sorgespelsdiktare med begärlighet skulle ba kastat sig, nu har det endast blifvit en godbit för — notisjägarne och polisreferenterna .... Detta hindrar emellertid ej, att öfver detta nattstycke ur lifvet hvilar något at det som Enugåne Sue kallar för brottets poesi. Det ligger något Othello-artadt hos denne af vansinnig kärlek upptände yngling, sä Andersson han hette och så packhuskarl han var! Efter att i början af sin tillvaro ba visat en mild, nästan vårlig uppsyn, har november, Vintermånaden, i går visat anlag till att göra skäl för sitt namn, i det temligen stark frost rådde under föregående natten och avicksilf