Göteborgsposten – 13 november 1874, sida 1

nvudet har undvikit Ingrande, sålodes finnes det en an nan väg, som är ginare och uten tvifvel stryker förbi An gers, lemnande det på venster hand. — Ingalunda, svarade Coquelicot; jag har gjort fält tåget i Bretagne och, om jag har godt minne, finnes de två lieues härifrån och på sidan om Angers en biväg, son skär stora vägen och bör leda fram till Ancenis en timmföre denna. — Finnes det vid denna vägförgrening något värds hus eller annat ställe, der man kan hålla sig gömd? — Nej, såvida man icke vill räkna en stor ihålig ek i hvilken ett par personer skulle kunna hålla sig gömda i fall det behöfdes. Fleur-de-Mai slog gladt ihep händerna. — I sådant fall, sade han, skola vi ha hr Fouquet — Hvad menar ni? frågade den klentrogne Coque licot. — Min gode vän, fortfor pagen, man sofver mindre godt i ett ihåligt träd än i sin säng. Du måste likvä nöja dig med detta läger, tills du får vidare besked. — Jag förstår herr chevalier. — Verkligen! du förstår? . .. — Fullkomligt. Jag skall ställa mig i bakhåll der, jag skall tillbringa natten i eken; om dagen skall jag ligga nedhukad i en buske i grannskapet. Ifall en ryttare passerar, skall jag krossa hästens hufvud och få ryttarer till marken. — Det är väl taladt. — Ni, fortfor Coquelicot, som plötsligt antog en lika vigtig min som en general, hvilken uppgör planen till et bakhåll, ni stannar qvar här med hr vicomten och inväntar guvernörens soldater. — Och om kuriren ej är abb6 Fouquet? — Jag skall nog se det, efter som jag känner honom. Jag har ej sett honom mer än två gånger i mitt lif, men det är tillräckligt; jag skulle känna igen honom bland tu