Göteborgsposten – 13 november 1874, sida 1

berätta, huru kardinal de Mazarin lemnade Paris, hvarest han mycket fruktade för sin personliga säkerhet. — Jag har hört det omtalas, sade vicomten, men jag erinrar mig nu ingenting deraf. — Jo, hör på, fortfor Coquelicot: kardinal de Mazarin lät förkunna sin afresa flera dagar förut. En afton blef det stort buller och stor rörelse i Palais-Royal; hans eminens vagnar blefvo utdragna, man smoråe hjulen på dem, kuskarne smällde med sina piskor, och hela Paris visste, att kardinalen skulle afresa i daggryningen. Mot midnatten begaf sig löparen i väg för att förbereda hästombytena och förebåda kardinalens resa. Men denne löpare var ingen annan än kardinal Mazarin sjelf. Hans vagn, som man ej underlät att hejda vid barrigrerna, inneslöt blott en gardeskapten, som artigt helsade på frondörerna och förkunnade för dem, att kardinal de Mazarin hade sex timmars eller tjugo lieues försprång. Vicomten och Fleur-de-Mai betraktade hvarandra. — Hvad kan man draga för slutsats af det der? frågade den sistnämnde. — En helt enkel, svarade Coquelicot. Man låter ej arrestera en öfverintendent för finanserna utan en mycket allvarsam anledning. Anledningar fattas ännu, och herr Fouquet skall helt lugnt stanna qvar i Paris. Men man kan låta arrestera hans bror under något slags förevänning. Om nu abbgn innehar komprometterande papper och bref, är det helt säkert, att han vidtagit försigtighetsmått, och att han skall vara angelägen om att uppnå bretagniska gränsen. Hvem vet derföre, om han ej skall göra på samma sätt som kardinal Mazarin? — Om det så vore, sade Fleur-de-Mai, skulle abbe Fouquet inom kort kunna vara i Angers slott. — Och hvem vet, anmärkte Coquelicot, om vi få se löparen passera? Ha vi sett ilbudet, som förliden natt kom till Ancenis? — För tusan! sade vicomten, saken trasslar in sig.