Göteborgsposten – 12 november 1874, sida 2

samhet skildrades såsom mycket nyttig mod a seende på de fartyg, hvilka föra gods, men stundom äfven ötverflödig, ja i vissa fall skadlig och föranledande till onödig inblandning ä myndigheternas eida. Alla båtar tagande passagerare äro nemligen i England onderkastado the Board of Trades inspektion; man måste gifva en beskrifning på hela fartyget och så s n licence undertecknad af personer, sända från the Board of Trade. Minsta skada må ste anmälas för Åthe Board, hvaredter ny rlicence utfås; höga böter måste erläggas vid minsta brott mot dessa föreskrifter. Ar tiden, bestämd i the licence, tilländalupen, måste fartyget tagas i docka och besigtigas Mr Plimsoll måste begå misstag ibland at välmening, det är tydligt; han kan ej alltid kontrollera uppgifterna, som han får; han får en mängd notiser, och man kan ej alltid sätta fullkomlig lit till sagesmännens uppgifter, hvilka kunna föranledas af många bevekelsegrunder; han är ven entusiast, han mås o vara det, ty det är endast som sådan man har den erforderliga 4ångan inne för alt gå igenom alla bränningarne, som med skeppebrott hota den djerfve, hvilken vill värma sig gamla inrotade fördomars eller missbruks fästen. Mången djert seglare krossas i försöken eller drager sig tillbaka med brustna krafter och uppgifver anfallet. Mr Plimsoll är ej bland dessa: han har lyckats att göra många missbruk kända och sett dem afhulpna, men han föres enligt trovärdigas utsago allt för långt, då han vill ingripa i detaljerna om ett fartygs skötande, då han, sjelf icke sjöman, vill afgöra gränsen emellan kaptenens och besättningens pligter. Det är så naturligt, att en känslomenniska stundom föres alltför långt och bland praktiska menniskor, begåfvade med ovanlig common sense, går under namn af fantast, att hr Plimsoll äfven får finna sig deruti och vara nöjd med att erkänna sina tillfälliga misstag, hvilka dock uppvägas af det myckna goda han uträttat. Vädret är alltjomt herrligt, men likväl äro de flesta emigranterna, bestående af qvinnor och barn, sjuka. De komma mest från Småland samt resa till sina bröder eller söner i Amerika. Ea gumma är 65 år gammal. Ea hustru till en man, som förr var en välbergad byggmästare i Stockholm, var blavd emigranterna. Han for till Amerika för 6 år sedan och har ej förr än efter 6 år kunnat skickae hem biljett till hustru och son; först denna sommar hade han samlat nog att köpa land för att bygga sig ett eget hem. Tjenare i enskildta hem synas elå sig bäst ut. Bland de 50 emigranterna fanns en finsk familj från Uleåborgstrakten; de kunde ej ett ord svenska eller engelska och ämnade sig ända till Kalifornien; nog är det obegripligt vågsamt! Flera af emigranterna klagade öfver, att de hade blifvit narrade på vexling af amerikansk: mynt t. o. m. af den linies agenter i Sverige, som de vändt sig till med förfrågningar; det vorde de väl hafva sluppit, skulle man tycka. Kanske misstogo de sig dock. Afven mot maten, isynnerhet kaffet, hade de åtskilligt att anmärka; men när man får höra priset eller 43 dollars för biljetter, logis i Eagland, mat hela resan ifrån Stockholm till Chicago, så bör ingen begära delikatesser. Kojerna på Orlando voro temligen bra och luftiga, ehuru deras antal omöjligt tycktes vara tillräckligt att kunna upptaga 800 passagerare, men detta visste kapt. Dossor bättre än den resande. Omkr. kl. 5 fredags eftm. passerados Skagens udde, och sällan har vål den så sent på året blifvit skådad, omgjuten af en klararo höstsols strålar. Kl. 9 uppsteg månen blank som en sol i dimhölje och förlänade en egendomlig, mystiek skönhet åt den öde rymden. Vid Skagens fyr anses Kattegat upphöra och Skagerack börja; vid Hanstbolmens på jutska kusten upphör Skagerrack och Nordsjön vidtager. Haltvägs på hafvet möttes Orlando af en liten flottilj engelska fiskarbåtar ute på hvitlingssåagst, och nätta fiskmåsar ströko fram i deras spår. Dessa tecken till landkänningar ökas med lördags afton, liksom mildheten i luften antyder en sydligare kosa. Kaptenen säger, att vi skola komma i land tidigt i morgon, och huru angenäm vistelsen på hafvet varit, äro vi dock landtmenniskor och längta till fasta marken. En bland emigranterna kom fram och frågade: Har Ni varit i Gieslaved: — Nej, aldrig-. — Åh! Känner Ni inte postmästaren i Giselaved heller:? — Nej, jog har aldrig hört honom omtalas. — Alh, det var det b synnerligaste jag hört; inte kärna postmästaren i Gisslaved! Så olika kunna begreppen om det besynnerliga vara i denna verld! Och aog får den stackars oerfarne frivillige landsslykUngen pröfva på, att den lilla krets, han hittills letvat i, icke har mycket gemensamt med den stora, vida verld, der han pu söker äfventyr eller en rikligare bergning. Orlando kom till Hull kl. 11, och det första ljud, eom öfver det lugna vattnet helsade oss från Englands strand, var sammanringningen i stadens alla kyrkor. Det är alltid angenämt att komma i land efter en resa, men vi hade inga sådana önskningar, ty Orlando hade varit det behagligaste hem, likeom