Göteborgsposten – 12 november 1874, sida 2

de slottet och dess bibyggnader; öfverallt mötte de tjenare i jägardrägt, men alla voro grånade, hade långa mustascher och en helt militärisk min undnr det fredliga livrået. Coquelicot ansåg det onödigt att göra Barnabe några vidare frågor. — Min gode vän, sade han efter att ha druckit ett glas vin och ätit en skorpa, min herre är en ung ädling som söker sysselsättning, om öfverintendenten erbjöde honom en epålett i sitt garde, skulle han mycket gerna mottaga den, efter hvad jag förmodar. — Nå väl! vi få se... Farväl så länge. Barnabå höll vördnadsfullt stigbygeln åt sin gamle sergeant, hvilken tryckte hans hand och genast gaf sin häst sporrarne, så brådt om hade han att komma ifrån herr Fouquets trehundramannagarde. Coquelicot flög som en pil framåt vägen från det föresifna jagtslottet till Ingrande och tillryggalade på två timmar de sju eller åtta lieues, som skilde dessa ställen åt. Han hann fram i skymningen och fann vid ingången till värdshuset Fleur-de-Mai i samtal med vicomten: alla tro aflägsnade sig några steg och uppnådde eklunden. — Nåväl? frågade Fleur-de-Mai. — Åh, vi ha vågat oss in i ett vådligt äfventyr. Om vi komma ifrån det, ha vi tur. Han berättade derefter hvad han sett och erfarit. Fleur-de-Mai lyssnade utan att afbryta honom och sade derefter : — Så vida icke guvernören öfver Bretagne bar en truppstyrka till vår tjenst, är det tydligt att abbe Fouquet, om hen anländer obehindradt till Ancenis, skall derifrån i allt lugn kunna begifva sig till Belle-Isle, der han skall innesluta sig med sin garnison. Sedan kan han der underhandla med luntan i hand, och öfverintendenten skall ej ba något att frukta i Paris i händelse af onåd. — Det är också min åsigt, sade vicomten. (Forte.)