Göteborgsposten – 11 november 1874, sida 1

Alla tre stanaade under en stor ek och ehevaliern yttrade då till vicomten: — Finner ni ej denna trakt förtjusande, och att man här inandas helsosam luft? — Jo, i sanning, svarade herr de Mailly. — Värdshuset är drägligt nog; vinet godt, värden artig och uppmärksam, . Hvad tycker ni? Om vi skulle tillbringa några dagar här? — Det är ni, min käre Fleur-de-Mai, som är chef för för expeditionen, svarade herr de Mailly, och vi ha ingenting andat att göra än att lyda er. Men jag börjar ana... — Nå, hvad anar vi? — Att det är fråga om en arrestering: — Det har jag anat länge, sade Coquelicot, blinkande. — Jag också, återtog vicomten; men ännu är jag okunnig om hvem vi skola arrestera. — Men jag har mina misstankar, jag. — Verkligen, herr Coquelicot? sade Fleur-de-Mai och rynkade ögonbrynen; konungen tycker ej om att man anar hans plener. Vicomten betraktade Fleur-de-Mai med ett uttryck af ömhet; han kände sig liksom pånyttfödas genom denne äfventyrsälskando yngling, som ej tviflade på någonting och talade med en gammal kaptens säkerhet. — Jag skall hjelpa er, Fleur-de-Mai, sade han, till och med om det vore fråga om att arrestera herr Fouquet sjelf. Jag tycker om öfverintendenten, men ni har konungens befallning, och jag är adelsman. Fleur-de-Mai betraktade honom. Han märkte att man anade hvarom frågan var, men han förstod på samma gång, att de Mailly var sjelfva hedern, och satt han hade ingenting att frukta af en dylik förtrogen. — Arrestera öfverintendenten, inföll oguelidot, och det så nära Ancenis, nästan på dess mark! Vet ni, herr chevalier, att öfverintendenten aldrig reser annst än med en hel orme i släptåg? (Forts.)