Göteborgsposten – 10 november 1874, sida 2

————— LL het är, att t. ex. Daily Nows, just det engelska blad som lifligast fört det tyska national-liberala partiets talan i England och varit en ifrig talman för Biemarckspolitiken, nu upp. träder mot furst Bismarck med en skärpa och en energi, som väcker allt större uppmärksamhet. Daily Telegraph och iforning Post hafva länge djerfts att se fläckar i den tyska solen. Times allena har ännu icke gjort sin svängning, utan försvarar Bismarck. En annan ansedd tidning Pall Mall Gazetteuttalar sig nu ganska kraftigt mot den hårda biemarckska kyrkopolitiken. Alldenstund vi för egen del länge tyckt oss finna denna leda täl de betänkligaste ytterligheter och vi således kunna till fullo underskrifva det sistnämda engelska bladets yttranden, meddela vi här följande utdrag ur en dess artikel i ämnet, hvilken har till öfverskrift Furst Bismarck: Det finnes gränser, bortom hvilka ej ens en Bismarck kan ostraffadt gå; det ges kränkningar mot den allmänna känslan, hvilka äfven den bäst disciplinerade nation kan vägra att underkasta sig; och furst Bismarcks åtgöranden i den kyrkliga förvecklingen tyckas på ett farligt sätt närma sig denna gräns. Från Tyskland omtalas en sällsam och uppskakande; scen, som egt rum i en kyrka i Trier. Afsatte romersk-katolska prester hafva, säger man, haft för sed att återvända till sina församlingar och fira gudstjensten liksom om ingenting passerat-å en sådan prest, pater Schneider stod vid altaret i S:t Laurentiikyrkan i Trier, stälde trenne polistjenstemän sig midt emot kommunionsbordet — d. v. s. altarev, ändringen af namnet tyckes vara betecknande — samt häktade honom då altartjensten var slut och i hela menighetens åsyn. De ultramontana tidningarne säga, att ett kommunionbord af marmor (vi misstänka att det rätta ordet är altar eller det heligaste föremålet inom kyrkan i dess besökandes ögon) slogs i stycken under striden om prestens tagande. Hela denna tilldragelse är verkligen skamlig. Man behöfver icke vara katolik eller ens troende, för att känna sig upprörd öfver en så gagnlös kränkning af det passande, en sådan utmaning mot känslor som hvarje statsman med vanlig försigtighet skulle bemöta med aktning. Vi skulle högligen misstaga oss, om denna händelse i Trier icke skulle frammana ett bestämdt ogillande frän alla höfviske män — katoliker, protestanter eller fritänkare — öfver hela Tyskland. Militärismens inflytande är onekligen stort i tyska riket; det kan ej vära annorlunda, då minnet af stora segrar ännu är så friskt i folkets sinne; men detta inflytande minskas och måste minskas mer och mer med hvarje dag, allt som, dessa segrar träda i det förflutnas bakgrund, och allt som det minskas, lemnar det rum för en anda, som finner militärismen och allt dess verk afskyvärda och hvilken, fastän den f. n. är undertryckt, icke saknas i Tyskland mera än inom någon annan af Europas högt bildade nationer. Om någonting skulle kunna lägga hinder i vägen för dess utveckling, så skulle det vara det enda, åt hvilket furst Bismarck tyckes hafva nu hängifvit sig. Vi kunna icke tro, att all Tysklands stolthet öfver dess soldaters tapperhet skall försona det med detta slags användning af svärdet (polisen drog sina svärd i Trierkyrkan). Åsynen af en gendarm vid prestens sida — messans firande med denna nya kyrkobetjent — en messande prests häktande inför sjelfva gin religions synliga sakrament — allt detta är en nästan för djerf utbredning af den soldatreligion, som tyskarne väntas antaga; och vi skulle icke bli förundrade, om det öppnade hos många ögonen för den omständigheten, att en påfve i hjelm och sporrar kan, fastän mindre ärevördig, vara lika förtryckande som en påfve i den vanliga öfversteprest-drägten. Times preussiske korresp. säger, att de fördrifne presternas återvändande angifver hos päfven en afsigt att bringa en kris till ständ-. Detta är högst sannolikt, men hvarje påfve har icke den turen att träffa på en minister, som är så beredvillig att falla i hans snaror och att medverka till åstadkommandet af just den kris, som skulle mest tjena hans sak. Att han i farst Bismarck funnit en sådan bundsförvandt, måste högligen rubba deras tro, som i den tyske kansleren se en statsman lika kall och politisk som han är beslutsam; och måste stärka deras tro, som i honom se en man med egensinnig vilja och befallande lynne, rusad af den oinskränkta makten, hvars felsteg förvärrats och alltjemt fovärras med de framskridande åren.