Göteborgsposten – 10 november 1874, sida 2

Från Utlandet. I torsdags : började inom tyska riksdagen första behandlingen af landetormslagen, hvilken, efter hvad vi förut meddelat, blef hänvisad till ett utskott. Krigsministern Kam ec ke förordade lagen med ett kort tal, hvari han framhöll, att landstormen genom densamma fick en annan karakter, än den hatt 1813, i det att det uttjenta manskapet militäriskt organiserades (ett slags andra uppbåd af landtvärnet), medan det ännu alltjemt var qvar en talrik befolkning, som kunde i yttersta nödfall gripa till vapen. Den utländska pressen hade i denna lag velat se ett bevis på eröfringsplaner från Tysklands sida, men hvar och en, som närmare kände saken, skulle lätt finna, att landstormens elementer icke voro af den art, att man kunde med den föra krig. Gretve Bellestrem (konservativ) angrep lagen i ett längre föredrag och anmärkte särskilt, att nu inskjutits en helt ny länk i härordningen, hvilken man förut icke känt och hvarigenom landtvärnet ryckt tätare upp till linien. Stora omkostnader skulle äfven vållas af detta förslag, så framt man tänkte uniformera landstormen. För befolkningen var det mycket nedslående, att tjenstetiden skulle på detta sätt förlängas med 10 år (bör! hör!). Om riksdagen antog lagen, skulle följden blifva den, att grannstaterna skulle ånyo öka sina militära rustningar för att icke stå tillbaka för Tyskland. Han trodde, att en hvar måste spörja sig sjelf, hvarthän detta skulle till sist leda? Å framstegspartiets vägnar talade dep. Duncker, som ansåg det öfverflödigt att ett utskott nedsattes häröfver, alldenstund Åhela Tyskland och hela Europa gerna kunde höra hvad riksdagen förhandlade med regeringen i denna sak. Han gillade lagförslaget, men trodde, att landstormen skulle kunna ordnas på en mera folklig basis, såsom att: den t. ex. sjelf valde sina officerare. Grefve Bethusy Huc (ur det liberala rikspartiet) uttalade sig med beröm om lagen, för hvars rätta användning Tyskland hade den borgen, att landstormens inkallande berodde på kejsaren, hvilket gaf en helt annan säkerhet för krigsbördans jemna fördelning än en improviserad diktatur, till hvilken andra nationer brukade i yttersta nödfall vända sig Han kunde icke dela Bellestrems farhågor, men han trodde Tyskland vara skyldigt sig sjelf att tillse, att det icke öfvorflyglades af Frankrike, som hade 20:årig tjenstetid (Tyskland endast 12:årig), 19 armåkårer (Tyskland blott 18), en krigshär och en territorialhär om mer än 1 million. Inom pressen ha naturligtvis de nationalliberala tidningarne endast rökelse och virak för regeringen i anledning af den nya krigebördan. Skall Tyskland hafva -ett folk i vapen, säga de, så måste det säga B, när det sagt A, och nöja sig med hvad som bjudes i riksenhetens namn, Men visst är, att inom de lägre klasserna; i Tyskland visar sig ett allt mera stegradt missnöje med dessa ständigt stigande fordringar på ökad krigstjenst. om det är sant, hvad vär samtida på platsen en gång yttrade under det fransktyska kriget, att den engelska pressens uttalanden äro betydelsefulla, äro ett det allmänna samvetets oväldiga domslut, då är det onekligt, att furst Bismarck, som.på den tiden förherligades af samma press, nu måste stå sitt fall nära, Ty en anmärkningsvärd omständig