Göteborgsposten – 9 november 1874, sida 2

väggen, och tyst som en orm framkröp han dit och höll ögat intill springan. Då kunde han se Ooquelicot hålla ett finger för sina läppar och den unge ädlingen genom tecken begära förklaring på densa hemlighet. Och vid åsynen af Fleur-de-Mai blef den underliga känsla, Pepe erfarit vid ljudet af hans röst, ännu starkare. Den listige italienaren gick då tillbaka och lade sig samt började åter snarka högljudt, men han sof ej mer... han lyssnade. Då Coquelicot åter hörde italienarens högljudda andedrag, kunde han ej längre lemna Fleur-de-Mai i ovisshet utan yttrade till honom halfhögt: — Några steg härifrån, på min säng, finnes en man, som, om han kände er, skulle stöta sin dolk i ert hjerta. Fleur-de-Mai darrade. — Hvem är denne man? frågade han. — En italienare. — Jag känner. ingen italienare, — Det är Aventurinos bror. — Nåväl? — Ni har dödat Aventurino, och hans bror vill hämnas. Vid dessa ord stack Pepe sin hand under örongottet och tog der sin delk. — Men, fortfor Coquelicot, han känner er ej, och det är mycket lyckligt... Coquelicot omtalade derefter, huru han träffat Pepe, det samtal han haft med bonom, hvad han hört i fråga om du Vernais och slutligen det infall han fått att föra italiensren med sig. (Forta.)