A — mycket hon kunde. Man försökte slutligen att stänga dörren för honom. så att han ej skulle komma in. Han beredde sig då intråde i köket med att insticka handen genom en på koksdörren anbringad lucka och öppna dörren. Fru Lundmark hade många gånger frågat: hrad vill ni? Han hade då i allmänhet endast svarat: jag vill tala med Gerda; jag måste tala med henne. I torsdags klockan något öfver sex hade fru Lundmark begifvit sig till en under magasinet befintlig källare för att hemta potatis. När hon gick dit, hade Andersson ännu ej ankommit. Han hade dock varit der flera gånger samma dag. Utan att ana ngot, hörde fru Lundmark plötsligen högljudda, förtviflade rop från sin dotter: Jesus Kristus, hjelp mig! Mamma, hjelp mig! Han mördar. mig, den uslingen! Utom sig af ängest störtade fru Lundmark upp från källaren. Hon kommer till köket. I en kammare innanför köket hör hon sin dotters rop på hjelp. Fru Lundmark rusar mot dörren. Den är låst. Nästan .medvetslöst fattar hon en i köket stående yxa och söker att hugga sönder dörren. Det lyckas ej. Hon söker att bända upp den. Nej! Hon håller nu på att digna ned, under det att bon ropar så hårdt hon förmår: — Finnes här ingen polis! Är det ingen som kan springa efter polis! I detta ögonblick kommer sonen, den 12-årige Johan August, in. Med en för hans ålder ovanlig sinnesnärvaro fattar han genast hela situationen. Han griper tag i yxan och krossar genast med densamma döcrspegeln. Genom den krossade spegeln kan fru Lundmark ett hastigt ögonblick se sin dotter liggande på golfvet. Andersson står lutad öfver henne. Så småningom öfvergaf medvetandet fru Lundmark. Ett skott skulle ha aflossats, men hon hörde det ej. Den sista synen hon såg var, huru Andersson föll baklänges på golfvet med en ström af blod forsande ur munnen. När fru Lundmark återkom till sig sjelf, hade hennes dotter blifvit förd ur rummet och låg på en soffa. Rummet var då uppfyldt af folk, tillkalladt genom hennes rop. Polis, läkare och fältskär hade anländt.Gossen Johan Aagust Lundmark afgaf derefter sin berättelse. Ian vår hemma, när Andersson klockan något öfver 6 ankom. Andersson inträdde i köket, der hans syster befann sig. Han föreföll oregerlig och hade åtskilliga besynnerliga ätbörder. Strax derefter gick gossen Lundmark ut för att hemta vatten. Han dröjde ej borta öfver fem minuter. När han återvände och hade hunnit till Trångsund, hörde han sin moder högljudt ropa: Hjelp, hjelp! Andersson mördar Gerda! Han skyndar då in, rycker yxan från modern och krossar med hammaren dörrspegeln. Den syn, som nu visade sig för honom, var förskräcklig. På golfvet låg systern Gerda afdånad, åtminstone ur stånd att tala eller röra sig. På knä bredvid henne låg Andersson — med en pistol riktad mot hennes hjerta. Rummet var uppfyldt af rök, som om något skott aflossats. Gossen ropade då till honom så högt han förmådde och med de ord, som först kommo honom före: — Låt bli att mörda min syster! Jag skall sätta er in i polisen! Det tycktes som mördaren genom detta rop ofrivilligt blifvit hindrad att utföra sin hemska föresats. Han reser sig upp... gossen ser tydligt har han sätter en tvåpipig -pistol mellan tänderna! Ett skott brinner af och mannen störtar baklänges på golfvet. Blodet strömmar ur munnen .. han gör några ryckningar och allt är slut. Under tiden har gossen öppnat dörren genom att aftaga haken, hvilken innanför blifvit påsatt. Han trädde in i rummet. grn återkom så småningom från sin vanmakt. Grannarne började redan anlända. Hon öfverlemnades i deras vård, hvarefter han begaf sig så fort sig göra lät och anmälde förhällandet för polisen. Anderssons lik forslades sedan till Karolinska institutet. Gerda Lundmarks tillstånd var visserligen, som omnämts, sådant, att hon ej kunde närvara vid förhöret. För modren har hon dock i torsdags berättat omständigheterna vid Anderssons försök att mörda henne. Denna berättelse är i all sin fasansfullhet den märkligaste. När Andersson kom in i köket, var hon der sysselsatt med att göra upp eld. Då hennes bror glii för att hemta vatten, tog Andersson upp en butelj ur sin ficka och frågade henne, om hon ville dricka vin. Hon förklarade, att hon ej ville det. I detta ögonblick rycker han fram en pistol, sätter den för hennes bröst, fattar ag i henne och skjuter henne baklänges in i den omnåmda kammaren. Härvid säger han: — Nu gäller det ditt lif, Gerda! Nu skola vi dö tillsammans! — Aldrig med dig, usling! svarar hon. Härunder hade de inkommit i kammaren. Andersson tillstängde dörren. Genast derefter spänner han hanen på pistolen och aflossar ett skott mot hennes bröst. Det aflopp lyckligtvis endast med ett brännsår. Andersson, som ser att hon ej taller, uppdrager en knif och stöter den i högra sidan på hennes röst. Knifven fastnar i bröstet! — Mördare! Usling! ropar den olyckliga, rycker knifven ur såret och kastar den på golfvet. Andersson tager upp knifven igen och i det hon gör en vändning stöter han den i hennes högra skuldra. Nu var det som hon dignade ned på golfvet och som Andersson beredde sig att genom ett pistolskott göra slut på hennes lif, men hvilket lyckligtvis ej gick i verkställighet. Andersson innehade två pistoler. Den, med hvilken han sköt på Gerda Lundmark, hade en, den med hvilken han sköt sig sjelf, två pipor. Vid undersökning i Gerda Lundmarks kläder har varghagel af det första skottet anträffats. Det vin, Andersson hade med sig, kommer att kemiskt undersökas. Man vill göra sig underrättad, huruvida vinet är förgiftadt. Enligt uppgifter, som inhemtats, har Andersson verkligen lidit af en obesvarad kärlek till Gerda Lundmark. Så lär han en gång sagt till henne: Jag har sett Gerda sen öfver ett år; jag har observerat henne alltsedan hon gick och lästes. En annan gång hade han sagt till sin mor: Antingen skall jag ha henne eller dö med henne. Samma dag han begick sjelfmordet, hade man varseblifvit honom hemma i sin bostad. Han hade då vridit händerna och sett förtviflad ut. 4 Den sorgliga händelsen har i staden väckt stort uppseende. : Från Landsorten. Gotlandstjufvarne. I onsdags hade, berättar D. B., spaningarne ledt derbäp, att man visste, att de eftersökte kl. 5 på e. m. hade lemnat sin tillfälliga bostad i huset n:r 20 vid NorraSmedjegataa, och då man var, förvissad om, att de här ej skulle länga unnehåälla sjp. vidtmnmn W KRT RER