Göteborgsposten – 9 november 1874, sida 1

— Vi afresa i morgon, sade han för sig sjelf; om jag lemnar denne man qvar i Paris, skall han träffa du Vernais; denne skall ej dröja att underrätta honom om, att det är chevaliern som dödat Aventurino, och de båda skola uttänka en liten nätt hämnd, hvars resultat skall bli döden för min unge herre. Det bästa är, att vi föra honom med oss, och han skall då, åtminstone ej förr än vi komma tillbaks, misstänka, att hans brors baneman är just den adelsman han tjenar. Detta resonnemang var, som man finner, ingalunda blottadt på klokhet, och Coquelicot uppgjorde genast grunden till en handlingsplan, som han beslöt att ofördröjligen bringa i utförande. — Den fiende som man har under sin hand, tänkte han, upphör att vara farlig. Han vände sig alltså till Pepe och yttrade: — Kom med mig; jag har min bostad här i närheten, vi skola dela den, och i morgon skola vi rådgöra om medel att hämnas er bror. — Ert namn? frågade italienaren uppfylld af tacksamhet. — Man kallar mig Coquelicot, och jag är för närvarande väpnare hos chevalier de Chastenay, en helt ung herre, som har inflytande vid hofvet, och som kanhända skall kunna hjelpa oss betydligt i närvarande omständigheter. — Jag antager ert anbud. Väpnaren tog italienaren vid armen och förde honom till det lilla värdshuset, der han i den för simpla dryckesgäster afsedda salen beställde en butelj gammalt Bourgogne. — Låtom oss nu samtala, sade han, då han satt sig ansigte mot ansigte med italienaren, låtom oss samtala. — Jag lyssnar till era ord, herr Coquelicot. Coquelicot intog ställningen af en person, som har