Göteborgsposten – 9 november 1874, sida 1

— Oh! om jag blott visste det! sade italienaren, i det han höll upp handen mot himlen; och ursinnigt tryckte handtaget på sin dolk... men jeg vet det ej... och jag måste lära känna den mannen till hvad pris som helst... blod kräfver blod! — För tusan! tänkte Coquelicot, det här gör min äråde herres romantiska äfventyr fullständiga. Det är ju klart, att en brinnande kärlek oj kan få finnas utan att åtföljas af ett brinnande hat. I det han alltjemt låtsade den djupaste bedröfvelse, återtog han högt: — Ja visserligen måste man veta det, och blod kräfver blod... Vi skola veta det, vi skola hämnas Aventurino. — Ni var således hans vän? sade italienaren och räckte honom handen. — Ja visst, svarade Coquelicot med orubbligt lugn; men, tillade han, mig tyckes, att månskensgrubblerier i en gammal kyrkas porthvalf ej äro rätta medlet att återfinna mördaren. — Jo, ser ni, svarade Pepe, (så hette italienaren) vi neapolitanare ha för vana att, då vi ha ett mord att hämnas, inträda i en kyrka och der åkalla madonnan med böner om hennes hjelp. — Försigtigt, på min ära! Ni kommer således från kyrkan? — Nej, hon är stängd; jag inväntår dagen och det ögonblick, då man skall öppna henne. — I sådant fall får ni vänta länge. — Jag vet det, men hvart vill ni väl, att jag skall taga vägen? Jag kom till Paris just i deg; jag kände blott en enda menniska här; i det dåliga vindsrum jag hyrt vid rue des Prouvaires har jag lagt min brors lik... och jag är rädd att vara bredvid ett lik. En underlig ide genomfor vid dessa ord Ooquslicots hjerna.