Göteborgsposten – 5 november 1874, sida 2

vördnadsfulla hyllningen af den man, som hoppades att vinna honnes hand. I sådant fall och om frieriet upptogs väl, hade stiftsfrun att vända sig till erkebiskopen i Paris, som befriade henne, från hennes löften, och hon gifte sig. Madame de Mailly, som då var nitton eller tjugo år, var en af de skönaste och mest beundrade qvinnor, en af dem som ifrigast eftersträfvades af de förnämsta ädlingar hofvet och Paris egde. Om Mathias ej varit tystlåten, skulle han ha kunnat uppräkna för Fleur-de-Mai det antal gitarrer, som han uthyrt för hennes skull; hvad oss beträffar, så äro vi berättare och säga helt högt, att han dittills aldrig hyrt ut en enda stege till att uppresas mot stiftsfruns fönster. Madame de Mailly var van vid hyllning och blef ej förvirrad af något sådant. I trots af alla hennes beundrares bemödanden förblef hon stiftsfru och talade om ingenting mindre än att något längre fram afgifva oåterkalleliga löften. Hon hade dertill två skäl: det första var, att hennes hjerta ständigt förblifvit stumt och dittills ej klappat för någon, huru ridderliga och utmärkta hennes beundrare än varit. Det andra skälet var ännu mer allvarsamt: heones bror vicomten var icke gift; men han var ej mer än tretiofem år; han skulle ovilkorligt en gång komma stt gifta sig för att ej låta sitt namn utslockna, och då skulle stiftsfruns hemgift enligt förstfödslorättens stränga lagar blifva högst obetydlig. Men sedan några timmar tillbaka hade stiftsfruns beslut blifvit något rubbadt, hennes hjerta, som man påstått vara af marmor, hade blifvit rördt, hennes lugna panna hade rodnat, hennes läpp, som koketteriet så ofta beväpnat med ett förtrollande småleende, hade plötsligt erhållit ett allvarsamt uttryck. Sedan några timmar tillbaka var madame de Mailly ej längre samma qvinna; hon var tankfall och drömmande. Hon var försjunken i ett behagligt drömmeri, som rörde all denna dags tilldragelser, och hon erfor en underlig, nästan främmande känsla, Dittills hade