Göteborgsposten – 2 november 1874, sida 1

Hon hade märkt några bloddroppar, som fläckade Fleurde-Mais jacka vid axeln. — Himmel! utropade hon, ni är sårad. — Ah! det är en obetydlighet... en liten rispa blott, svarade ynglingen, som stiftsfruns plötsliga blekhet gjorde till den lyckligaste bland män. Merquisinnan skyndade att utfärda några befallningar. Man gick att hemta en fältskär, och stiftsfrun förde Fleurde-Mai till sitt eget börrum, hjelpte honom sjelf af med jackan, sönderref med darrande hand hans skjorta för att öfvertyga sig om sårets beskaffenhet. Fleur-de-Mai var berusad af lycka, och han glömde sin smärta för att ej se annat än den förtjusande fö, som sålunda slösade sina omsorger på honom. Fältskären, densamme som förbundit Vernais några timmar förut, förklarade att såret blott var en simpel skråma, som alldeles icke skulle förhindra Fleur-de-Mai att begagna sig af sin arm. — Emellertid, sade marquisinnan med öm ihärdighet, kan hvila ej skeda chevaliern. Vi skola ställa i ordning ett rum åt honom. — Omöjligt, madåme, svarade Fleur-de-Mai småleende. Han omtalade i få ord sitt uppträdande hos den döende Mazarin, det sätt hvarpå konungen mottagit honom och hans majestäts befallning till honom att infinna sig i Palais-Royal klockan tio på aftonen. Slutligen beskref han sin tvist med chevalier du Vernais, duellen som följde derpå och omnämnde den förbindelse han knutit med vicomten. — Jag finner, sade stiftsfrun småleende, ett ni redan är nästan en medlem af familjen. Min bror är er vän, min tant och jag ha er att tacka för lifvet... — Men, afbröt Fleur-de-Mai under inflytandet af en hemlig svartsjuka, om jag har någon rätt till er välvilja, har jag också, efter hvad jag tycker ej gjort mig förtjent af er ovilja.