Göteborgsposten – 2 november 1874, sida 1

— Sof i frid, broder, du skall bli hämnad! Derefter tog han liket på sina axlar, aflägsnade sig och fördjupade sig i en af de dystra gränder, som gränsar intill kyrkan Saint-Germain lAuxerroia. Under tiden hade Fleur-de-Mai, alltjemt åtföljande marquisinnans bärstol, anländt till Place-Royal och stannat vid tröskeln till det hus, dit man några timmar förut fört ohevalier du Vernais. Den sistnämnde hade förts derifrån, då marquisinnan anlände dit. Männen af folket hade dragit sig tillbaka under vördnadetulla helsningar och Fleurde-Mai hade stannat hos marquisinnan, utan att rätt veta, om han äfven borde aflägsna sig, huru mycket han än åstundade att komma in i huset och der få återse den sköna stiftsfru. — Ack, min herre! utbrast m arquisinnan, i det hon steg ur bärstolen och med värma tryckte hans hand, jag skall aldrig glömma den tjenst ni gjort mig. Utan er skulle jag varit förlorad. — Mitt uppförande är velt naturligt, svarade Fleurde-Mei blygsamt; och beträffande den erkänsla, hvarom ni talar, så är ni ej skyldig mig någon sådan, ty jag står sjelf i förbindelse till vicomte de Mailly. — Min norö? utbrast marquisinnan, känner ni honom? I detta ögonblick kom stiftsfrun och helsade Fleurde-Mai med ett småleende. — Är det ej vi, min herre, sade hon, som med min bror till sekundant i dag duellerade med chevalier du Vernais och sårade honom? — Jo, madame, svarade Fleur-de-Mai och rodnade. — Huru! utbrast marquisinnan, känner ni denne herre? — Jag såg honom i fem minuter i dag vid den sårades bädd. Stiftsfrun rodnade lindrigt, då hon uttilade denna osanning. Men plötsligt uppgaf hon ett rop och bleknade.