Göteborgsposten – 30 oktober 1874, sida 2

i hela hopen, som hade vapen, och den unge mannen höll i handen en värja, med hvars flatsida han utdelade starka slag åt höger och åt venster. — Rädda mig, min herre! Rädda mig! sade den förskräckta marquisinnan. Jeg kommer från Chaillot, dit jag hvarje afton under hela maj månad begifver mig för att förrätta min andakt i Ursulinerklostret, och jag skulle i all fred återvända till mitt hem, då dessa menniskor hejdade mina bärare och påstodo, att jag tillhörde kardinalens vänner. — Nå väl, sade stolt Fleur-de-Mai, hvars ögon sköto blixtar, och från hvilken folket nu, tack vare hans långa värja, höll sig på behörigt afstånd, hvad skulle det betyda? — Ned med Mazarinsanhängaren! svarade hopen. — Är då ej herr kardinalen konungens vän? fortfor Fleur-de-Mai. v — Ned med Mazarinsanhängarne! skrek en röst bakom honom. Cheraliern vände sig om och såg ett slags krigare i trasor, och hvilken liksom han bar en värja. Mannen gick rakt fram till honom och hopen, som förstod, att den fått en medbjelpare, ansåg klokt att åt denne anförtro sin sak och drog sig småningom åt sidan, liksom om den velat låta dessa båda män med värjor afgöra, om man skulle kasta marquisinnan de PrG-Gilbert i vattnet eller icke. Fleur-de-Mai inväntade mannen med fast hållning och höjd värja samt yttradr kallt till honom: — Hvad vill ni? — Jag vill, sade den andre, veta med hvad rätt ni blandar er i våra affärer. — Förlåt, afbröt Fleur de-Mai, till en början får jag fråga, med hvem har jag den äran att tala? — Jeg heter Aventurino; jag har tjenat i en fransk kavallerikår, och kardinalen har afskedat mig. Det är derföre jag vill åt kardinalen och hans vänner.