Göteborgsposten – 29 oktober 1874, sida 2

— Ni kommer till Paris utan att känna någon der, och följaktligen bör ni ej ha lofvat bort er för dagen. — Nej, min herre. — — Tillåter ni mig föra er hem till mig och bjuda er på middag? Fleur-de-Mai tvekade. — Min unge vän, återtog vicomten i vänskapsfull ton, jag har nyss varit er sekundant; kanhända skall jag i morgon bli er vän. Att vägra min begäran skulle vara en skymf mot mig. — I sådart fall antager jag, sade Fleur-de-Mai. Han skickade Coquelicot tillbaka till det hotell, der de tagit in, oah följde vicomten, vid hvilken en hemlig sympati redan band honom. Vicomte de Mailly bebodde ett litet hotell, beläget på venstra stranden af Seinefloden vid ändan af rue St. Jacques. Han lefde der ensam sedan lång tid tillbaka, och sällan kom en vän till honom. Två manliga domestiker, en ung man om sexton år och en gammal tjenare i hans familj, utgjorde hela hans tjenstepersonal. Han förde ett mycket tillbakadragetlif och visade sig högst sällan vid hofvets fester. Sällan besökte han också sin syster, madame de Mailly, hvilken, fastän hon var ogift, bar titeln madame på grund af sin egenskap af stiftsfru. Vicomten var tretio år, stiftsfrun nitton eller tjugo. Tidigt beröfvade sina föräldrar, hade de båda två blifvit uppfostrade af en gammal slägting, marquisinnan de Pre Gilbert, hvilken ännu vid denna tidpunkt tjenade som förkläde åt den unga stiftsfrun och med henne bebodde hotellet vid place Royale. Vicomten hade först gått io vid hans eminens kardinal de Richelieus garde; sedermera hade han från gardet öfvergått till konungens musketörer, vid hvilka han tjenat i två år. Slutligen hade han tagit afsked från sin befattning som brigadchef och försvunnit från hofvet för flera år. Ifrån denna tidpunkt hade en hemlighetsfull tillvaro