Göteborgsposten – 29 oktober 1874, sida 2

sig på hans sida, och efter en afskedsbelsning till de fyra adelsmännen lemnade hon rummet. — Corbleu! hvar har jag sett denne chevalier du Vernais? mumlade alltjemt Coquelicot. Fleur-de-Mai höll blicken fästad på den dörr, som tillslutits efter den unga qvinnan. Han tyckte, att hans hjerta följt med henne, och han liknade en kropp utan själ. — Mina herrar, sade vicomten nu, i det han vände sig till de båda motståndarne, anledningen till er strid var obetydlig, och det vore att handla förståndigt och väl, om ni räckte hvarandra handen till försoning. Fleur de-Mai gaf vika för sitt ädla hjertas ingifvelse och började att närma sig chevaliern med öppen hand, då denne hejdade honom med en åtbörd. — Min bäste vicomte, sade du Vernais, det är en affär mellan den herrn och mig; han har haft öfvertaget, och han är allt för ridderligt sinnad för att neka mig revanche. — Af allt hjerta! svarade Fleur-de-Mai, som genast erinrade sig, att chevaliern älskade stiftsfrun. — Må så vara då! sade vicomten. Min vän du Vernais, det fattas dig ädelmod, och jag uppmanar denne herre att behandla dig så som du förtjenar. Vicomten tog med dessa ord Fleur-de-Mais arm, alldenstund han ansåg det onödigt att låta två män, som ej ville försonas, vidare vara tillsammans. — Amen! sade Coquelicot i sin ordning, i det han följde sin unge herre. Och om han sedan kommer sig, tänkte han, så är den gode Guden ej rättvis; någonting som bestämdt ej kan läta tänka sig. Hr de Mailly hade, i det han lemnade stiftsfruns hotell, gifvit några föreskrifter om att chevaliern på qvällen skulle föras hem till sig, och sedan han kommit ut på gatan, yttrade han till Fleur de-Mai: