Göteborgsposten – 29 oktober 1874, sida 1

QO0——— — dant uttryck, som om han vore alldeles skild från mensklig fåfänga, Fleur-de-Mai skulle utan trifvel ha gifvit akt på denna nedslagenhet, denna sorgsenhet, om ej i detta ögonblick en ny händelse ådragit sig hans uppmärksamhet. En dörr hade öppnats i fonden af salen, och en qvinna inträdde, till hälften förskräckt, till hälften nyfiken, då hon varseblef chevaliorn, som alltjomt låg afsvimmad på en säng. Vicomten skyndade emot henne och yttrade: — Huru! är du i Paris, min syster? — Det var verkligen stiftsfrun, som efter att vid utträdandet ur sin boudoir ha blifvit på förhand underrättad om den olyckshändelse, som drabbat chevalier du Vernais, kom för att fråga efter hans tillstånd. Vid åsynen af Fleur-de-Mai, i hvilken hon igenkände sin beskyddare under resan, darrade hon något; men hennes onsigte förblef orörligt, till den grad förstår en qvinna konsten att dölja sina tankar och låtsa den fullkomligaste likgiltighet. Hon kastade dock en vältalig och snabb blick på den unge mannen, och denne förstod, att ingen borde få veta hvad som passerat, ej ens hennes bror vicomten. Stiftsfrun hade genast anat, att hon varit orsaken till Fleur-de-Mais duell med du Vernais, och att den sistnämnde varit nog lycklig att finna en god förovänning för att söka gräl med honom. Fleur-de-Mai var mycket förvirrad, och helt visst skulle man ha märkt hans förvirring, om ej en ny tilldragelse afledt de personers uppmärksamhet; som befunno sig i salen; Coquelicot ensam hade igenkänt stiftsfrun; men såsom en försigtig man hade Han låtsat likgiltighet. Ohevalier du Vernais hade återfått sansen; han kastade omkring sig den förvånade blicken hos en man, som vaknar upp ur en långvarig sömn, och han uppgaf ett rop, då han blef varse vicomtens syster. Denna håde ej baft tid att vexla ett enda ord med de öfriga vittnena till denna scen.