Göteborgsposten – 27 oktober 1874, sida 2

sig tillbaka rusig af glädje, under det kardinalen, i det han lutade sig intill ein unge monarks öra, yttrade: — 8ire, ännu ett råd — det är en döendes, men jag anser det värdt ett konungadöme. — Tala, sade konungen. — Tag aldrig någon premierminister, sade Mazarin med en röst så svag, att endast konungen hörde dessa sista ord. Då Fleur-de-Mai lemnat kardinalens rum, måste han emellertid ånyo passera genom de af herrar och hofmän uppfyllda förmaken, i ett af hvilka Coquelicot väntade honom. I den sista sal han hade att passera för att komma ut i palargången fann Fleur-de-Mei en grupp af herrar som spärrade ingången, och midt ibland dem en person, som talade mycket högljudt. Det var en ännu ung adelsman, som var klädd enligt sista modet. Hans bleka ansigte, hans hånfulla mun, hans högdragna och spotska min och hans listiga blick misshagade Coquelicot genast, och den hederlige väpnaren mumlade för sig sjelf, i det han försökte framkalla ett aflägset minne: — Hvar har jag sett den mannen? Hvad Fleur-de-Mai beträffar, så kände han igen adelsmannen från Arpajons värdshus, och denne hade å sin sida igenkänt honom. — Jag ber tusen gånger om förlåtelse, mina herrar, skulle ni vilja vara nog älskvärda att låta mig passera? sade Fleur-de-Mai. Alla veko åt sidan med undantag af talaren med det bleka ansigtet, som befann sig alldeles på tröskeln och ej rörde sig ur fläcken, i det han låtsade sig ej ha hört någonting. — Förlåt, min herre, fortfor chevaliern i artig men fast ton. (Forts.)