Göteborgsposten – 23 oktober 1874, sida 2

höra sig från hans vackra grannes rum. Den unga damen skulle utan tvrifvel begifva sig till sängs, då lätta steg hördes i trappen. Dessa steg kommo närmare, och Fleurde-Mai hörde ett par försigtiga slag på dörren till sin grannes rum. Han trodde, att det var värdinnan, och den unga damen trodde detsamma, ty hon öppnade dörren utan misstroende. Men plötsligt hörde Fleur-de-Mai ett utrop af förskräckelse. Han började oroligt lyssna. — Ni här, herr chevalier! utbrast den resande damen. — Jag sjelf, madame, svarade en lugn och beslutsam stämma, en mans stämma. — Vid denna timma ...! midt i natten ...! vid en öde landsväg! — Förlåt, förlåt, min nådiga, lugna er och tillåt mig förklara, huru det kommer sig, att jag kommer för att betyga er min vördnad så här sent... Fleur-de-Mai lygsnade med svetten i pannan. — Tala, sade den unga qvinnan med en röst, som uttryckte ännu större oro. — Natten och ovädret ha öfverraskat mig, jag sökte ett härberge och kom hit. Jag erfor, att ni var här, och jag har velat betyga er min ödmjuka vördnad. — Nå väl, chevalier, stammade den unga damen, tasen tack — och godnatt! — Jag märker, min nådiga, att ni något för mycket tager mig på orden . .. — Hvad menar ni? frågade hon allt mer och mer förskräckt. — Hvad tror ni väl, att jag skulle göra så här sent ute på landsvägarne, om jeg ej löpte efter er? N — Löpte efter mig! och i hvad ändamål? Fleur-de-Mai lyssnade alltjemt, och hans hjerta hoppade, så att det nästan kunnat spränga bröstet. — Min nådiga, återtog mannen i andra rummet i en groft skämtsam ton, ni vet att jag älskar er...