Göteborgsposten – 22 oktober 1874, sida 2

klädde mon med ett simpelt, nästan groteskt ansigte, och han anade hos honom ett af godhet och ädla känslor uppfyldt hjerta. — Min herre, fortfor mannen i blå jackan, jag nämnde nyss för er, att jag är soldat. Jag är född, jag vet ej hvar, i Flandern har man sagt mig; jag var fyra eller fem år, då franska armön, som förde krig mot spaniorerna, brärde mina föräldrars hydda, gjorde mig faderlös och adopterade mig. Jag har varit ett truppene barn; vid femton års ålder bar jag musköt, och som jag hade en högröd ansigtsfärg gåfvo mina vapenbröder mig binamnet Coquelicot (åkervallmo). Jag har sedan alltid burit detta namn. Jag är åtminstone femtio år, jag har krigat hela mitt lif, slagits af instinkt, efter som jag föga hållit på lifvet, då ingen menniska höll af mig, städse sökt någon som jag kunde älska, men i allmänhet ej rönt annat än förakt eller likgiltighet. Verkliga vänner, ser ni, äro lika sällsynta här i verlden som verkligt goda och ömma qvinnor. Man finner någon gång en, aldrig två. En dag på bataljfältet anmodades jag af min sidokamrat, som blifvit dödligt sårad, att taga vård om hans son. Jag mottog uppdraget. Det är tjugoåtta år sedan. Barnet var tre år, modern hade dött, då hon gifvit det lifvet. Den stackars lille var således utan både far och mor; jag svor att blifva en far åt gossen och öfverlemnade honom åt en gammal prest, som undervisade honom. Då han var tjugo år gammal, gjorde jag honom till soldat. Den unge mannen var vacker, tapper och kunnig, han bröt sig en bana. Han blef officer, sedan kapten. Jag tillbad honom, han älskade också mig något. Han kallade mig sin far; jag, som blott var soldat, visste nog, att jag var skyldig honom vördnad; honom, som var min officer, och jag gaf honom aldrig benämningen son. Ack! min herre, fortfor Coquelicot, i det han drog en suck och fällde en tår, Gud har tagit honom ifrån mig. För en månad sedan fick min stackars kapten under en träffning med spaniorerna