Göteborgsposten – 22 oktober 1874, sida 2

en kula rakt i bröstet. Först trodde läkaren ej, att han sår var dödligt, och rådde honom att söka hvila och etmildare luftstreck än Flanderns, der vi då befunno oss Den gamle presten, som uppfostrat konom, bodde i en liten by i Touraine, några lieues från Amboise, i en vacker trakt vid Loireflodens strand. Det var dit jag tänkte föra honom. Då han var i stånd att uthärda en ridt, begärde jag permission på obestämd tid, och vi begåfvo oss i väg. Vi redo helt långsamt och rastade flera gånger om dagen, ty minsta oförsigtighet eller en för häftig sinnesrörelse kunde åter öppna hans knappt läkta sår. Vi behöfde nära en månad för att uppnå Beeugency. För hvarje dag kände min stackars kapten sig allt svagare, och en dödlig blekhet bredde sig öfver hans ansigte, då jag tog honom i mina armar för att åter sätta honom i sadeln. Vi anlände hit för åtta dagar sedan. Mod! sade jag till honom, vi ha nu ej mer än tolf eller femton lieues att färdas för att hinna fram. Vi fortsätta i morgon. Men följande dagen hade han cj styrka att stiga upp. Låtom oss vänta! sade han till mig. Vi väntade en dag, två, tre dagar, och jag förstod att hans stund nalkades ... Han dog i går på morgonen, min herre, i daggryningen, just i den stund då neturen vaknar till lif och foglarno i skog och på fält uppstämma sin morgonhymn. Han dog vid tretioett års ålder i ett värdsbusrum, med blicken sägande mig sitt farväl och saknande lifvet, såsom men saknar det vid den åldern... Coquelicot tystnade; han gret. Fleur-de-Mai och han stannade vid foten af det träd, der den unge ädlingen bundit sin häst. (Forts.)