Göteborgsposten – 21 oktober 1874, sida 1

— ä—— ——— .s(s(s—F— f. den ifrågavarande Lafskrifningen högre än hvarje annat, skola icke nöja sig med mindre än fullständig trygghet för den hittillsvarande maktfördelningen mellan konung och riksdag, för ett starkt och orubbligt försvarsverk, som ej skall stå blott på papperet utan ega ett verkligt bestånd, höjdt öfver alla partistrider. Föga tillfredeställes man genom hänvisning till riksdagens goda vilja. Riksdagen vore ju dåraktig, säger man, om hon vägrade nödiga anslag, och svekfull, om hon kränkte en ingången öfverenskommelse med konungen. Hvad har man för skäl att tro riksdagen om ondt? Vi vilja ej heller göra det: vi vilja gerna hoppas, att riksdagen skall fullgöra sina pligter efter mognaste förstånd och redligaste samvete. Men om hon också ej kommer att på allvar och med berådt mod arbeta på statens skada, så ligger det alls icke utom möjlighetens gräns, att hon nytjar sin lagliga makt för att med hot tilltvinga sig ett oberättigadt inflytande å andra områden. Derför är det vigtigt att på förhand mota sådana partistreck, att uppdraga gränserna för riksdagens befogenbet så, att frestelsen till deras missbruk i den antydda riktningen ej ligger fullt så nära till hands. Det gäller ju icke att göra riksdagens makt mindre, än den nu är, utan endast att bevara den jemvigt, som för närvarande eger rum. Och hvad den goda viljan vidkommer, så må hon antagas hur stark och lefvande som helst, det är och blir dock på lagen och rätten allena, som samhället skall byggas. Först då få krafterna sitt fria spelrum, när lagliga råmärken skydda dem mot utsväfningar i det obegränsade och dimhöljda, hvilka i statslitvet som annorstädes aldrig leda till annat än ofruktbara, osta skadliga påfund. Vi stå nu framför en vigtig vändpunkt i vår eamtundeutveckling. Hon kan vridas på sned genom det ena partiets brådskande ifver och det andras oaktsamhet. Men hon bör också kunna ledas in i en ny bana utan våldsamt afbrott med det gamla, om hofsamhet finnes å båda hållen och statsmännen förstå, hvad ose göres behof, och ega kraft att sätta det i verket. Går det så, kunna vi ej mycket sörja öfver grundskatternas borttagande. Men hvad ock må hända, ej är förändringen så snart gjord, som mänge förutsätta, och just i denna långsamhet ligger kanske — vi hoppas det — en borgen derför, att, när hon sker, hon sker väl.