Göteborgsposten – 21 oktober 1874, sida 1

Göteborg den 21 Oktober 1874. Vi meddelade för några dagar sedan ett utdrag ur hr Andersons betänkande om grundskatternas afskrifning. I hvad mån denna embetsmans esxkrika utredning kommer att läggas till grund för regeringens blifvande förslag i ämnet, kommer väl framdeles att förspörjas. I alla händelser skall det säkerligen blifva föremål för mångahanda betraktelser från pressens sida och skärskådas från många olika synpunkter, allt efter de bedömandes olika ställning till sjelfva frågan. Äfven vi torde längre fram få tillfälle att ytterligare återkomma dertill. I dag vilja vi blott fästa uppmärksamheten vid några konstitutionella spöromål, som naturligen uppstå under förutsättning af förändringens genomförande och som också blifvit berörda i hr expeditionschefens betänkande, ehuru hans uppgift ej kunde vara att föreslå det riktiga sättet för deras lösning. Den som tror, att grundskattorna och indelnipgsverket kunna undanrödjas, utan att vårt statsskick derigenom får vidkännas någon väsentlig inflytelse, befinner sig utan tvifvel i en stor villfarelse. För vår del anse vi, att ej ens den nya riksdagsordningens antagande i detta hänseende var betydelsefullare, än den nu stundande förändringen kommer att blifva. Ty då de båda kamrarne trädde i stället för de fyra stånden, blef dock i sjelfva verket maktsörhållandet emellan konung och riksdag det samma som förut, så vida man afser derifrån, att de årliga riksmötena nu till: en viss grad hafva skärpt riksdagens finansiela befogenheter. Men i det stora hela hade dock konung Karl full rätt att i sitt bekanta diktamen till statsrådsprotokollet förklara, att stateförfattningen till sin anda var orubbad. Reformen vidkom egentligen endast riksdagens egen sammansättning och verksamhet. Men hvad blir följden af grundskatternas orh indelningaverkets borttagande? Ettdera boröfvas kronan största delen af de ordinarie inkomsterna, som ingå till stateverket oberoende af riksdagens bevillning, äfvensom de fasta och orubbliga iadelningarna, mot ersättning i motsvarande bevillningar och rörliga riksdagsanslag, eller också måste man upprätta nya garantier med grundlags helgd, för att det nya skatteväsendet och den nya härordningen må erhålla samma trygghet som de gamla inrättningarna. I förra fallet behöfver man visserligen icke förändra ett ord i regeringsformen, så vida man ej på sin höjd borttager S 80, som handlar om indelningsverket. Men kronans makt i förhållande till riksdagen kommer likväl att högst betydligt försvagas. Bestämmandet af statens inkomster och utgifter skall då helt och hållet hvila i riksdagens hand, om också sådana ordinarie inkomster, som jernväge-och skogs-medlen, fortfarande ingå, hvilka dock ej få användas på annat sätt än riksdagen medgifver. Ett slikt tillstånd uppfattas måhända af somlige såsom ett eftersträtvansvärdt ideal, såsom det bästa medlet att förverkliga den parlamentarism, som gör riksdagens flertal till den herskande makten i samhället och ministeren till ett förvaltningsutskott, tillsatt af dettaflertal att sköta de löpande ärendena med tillbjelp af en kunglig namnstämpel. Men vi tro ej, att det svenska folket nu, mer än för hundra år sedan, skulle finna sig tillfredsstäldt af ett sådant statsskick. Det vore att fullständigt bryta med den sunda utvecklingens lag och skulle i längden straffa sig sjelft, liksom erfarenheten öfver allt, der detta system har blifvit tillämpadt, har visat dess oduglighet. Det duger ej att åberopa