Göteborgsposten – 20 oktober 1874, sida 2

Råttegångsoch Polissaker. Från Stockholm. Dömd barnamörderska. Vid i torsdags hället tiog a Stockholms läns cellfangelse undergick, säger Dag. Nyh., häktade båtsmanshustrun Katrina Elisabeth Åhlberg, född Stork, från Granby i Spånga socken af Stockbolms län, fortsatt ransakning såsom skäligen misstänkt att ha afdagatagit elfva sina egna barn, 9 födda inom och 2 utom äktenskap, några dagar efter deras födelse. De hade alla varit friska, då de kommit till verlden. Hustru Ablberg bar endast erkävt sig skyldig till ett af barnens död, det sista — ett kössk barn, som hon qväst genom att lägga handen öfver gorsens mun, tills han dog. Hou har under hela rättegången enständigt sörnekat att ha varit vållande till de andres död, oaktat många vittnesberättelser gifvit sannolikhet åt bennes brottslighet. Allmänna åklagaren, kronolänsmannen Daun, som gjort sig all möda för att skaffa ljus i denna hemska sak, inlemnade i torsdags från provincialläkaren obduktionsprotokoll och attest öfver verkställd liköppning och emisk undersökning å det 9:de barnets döda kropp och af dess inelfvor. Hr Daun hade nemligen sor detta ändamäl låtit uppgräfsa barnet. Detta barn har sannolikt ätvren ljutit döden genom sorgiftning, enligt hvad den kemiska undersökniogen af inelfvorna gifver vid banden. Sedan domaren på det allvarligaste flere gånger fåfängt uppmanat den kalla och hårdbjertade sängen att lätta sitt samvete med att afgifva en uppriktig bekännelse, ansågs icke någon bevisning mera kunna erbällas i saken, bvarsör åklagaren mot den anklagade fick afgifva slutpåstäende, yrkande sålunda, det hustru Åhlberg mäste dömas mista lifvet genom halshuggning och ersätta alla i målct hafda kostnader. För törsta gången under rättegången visade den anklagade verklig bestörtning; tärarne runno utför hennes kinder och med svag röst frågade hon domaren, om kon icke kunde få en mildare om. Domaren svarade med allvar: Det vet jag ännu icke, För ned henne! I afton afkunnas din dom. På aftonen besökte domaren hustru ÄÅblberg i cellen, innan han satte sig till dombordet. Efter en längre öfverläggning upphemtades den anklagade, då domaren på mildt, men allvarligt sätt uppmanade den förhärdade till bekännelse — men hon nekade fortfarande, hvarefter utslag askunnades; och dömdes hustru Åblberg, som enligt egen bekännelse genom qväfning vållat ett af barnens död, att försona sitt brott med lifstids strasfarbete, att vara meäborgerligt förtroende förlustig för alltid samt att ersätta rattegängskostnaderna. Mannen Erik Åulberg blef, då ankisgaren icke för närvarande hade skäl att föra någon ansvarstalan mot honom, frikänd från delaktighet i bustruns brott.