Göteborgsposten – 17 oktober 1874, sida 1

PÖ 444k4.i makare-och barberare-elever eller landtjägare. På den sceniska uppsättningen har, som ofvan antydts, synbarligen omsorg blifvit nedlagd. Med kännedom om utrymmet på sjelfva scenen förvånas man ordentligt öfver att så mycket folk kan instufvas bakom kulisserna. Krönikeskrifvaren hyser, som hans läsare nogsamt känna, afgjorda sympatier för sin och den svenska allmänhetens gamle vän, Erik Bögh. I vår, ej så litet flacka tid, då njutningslystnaden, maktoch vinst-begäret med en i allt obyggligare former framträdande bårdnackenhet, tyckas vilja undantränga det verkligt upphöjda hos menniskan, detta, som gör henne till den dyrbaraste och mest betydelsefulla länken i kedjan af skapade varelser, är det sannerligen lyckligt, att förmågor finnas, hvilka, ej bundna af något slags betänkligaeter, med satirens gisslande vapen draga i bärnad mot det förvända, falska, skenfagra och kärnlösa i verlden, då detta, per fas et nefas, vill rycka till sig herrskare-spiran. En sådan förmåga, en sådan, alltid väl rustad, alltid oförsagd, aldrig på träffande svar blottad, det skrifna ordets kämpe, är just Erik Bögb. Mera genomträngande hugg har väl knappast någon rigtat mot det dumdryga, sjelfbelåtet pösande, emåsnaskiga och ändå så pockande anspråksfulla, som röjer sig bland lycksökeriets bullrande, i fraser och åthäfvor så bålstort framträdande målsmän, antingen nu dessa med klumpiga händer vilja gripa fast i statens roder eller förnumstigt förhäfva sig till domare och förmyndare för i alla afseenden mera begåfvade, men också mera försynta medvandraro på lefnadavägen. Populär i detta ords lägre mening har Erik Bögh ej heller någonsin varit; man bär honom icke på händerna vid festligheter i det ena eller andra glada laget, han har icke sökt armbåga sig in i hvarken den eva eller andra representantförsamlispgen och ingen ordensstjerna Åhäftar vid hans bröst, men i stället torde få nordiska författare vara så allmänt lästa eom han, få, om ens någon, ha så som han förmått eina vänner att bjertligt le och bragt sina ovänner derhän att nära nog ge upp andan af gallfeber . .. Dessa reflexioner äro närmast föranledda deraf, att hans bekanta, af Frans Hedberg en gång på svenska öfverflyttade Syv Forelasninger, nu föreligger i en fjerde, omarbetad dansk upplaga, utgifven påden Gyldendalske Boghandels förlag. Föreläsningarno innebålla, som bekant, bl. a. dessa äkta perlor af sann humor, hvilka benämnas: Om Töfler, Tanter, Temperamenterns och don kaappast af någon glad författare öfverträffade: IHvorledes man bliver et herligt Menneske. Titelvignetton på denna lika som på föregående upplagor framställer en halft utdragen pillerask, på hvars lock läses: En ad Gangen at tage. Erik Bögh. Och, i sanning, bäskare, men på samma gång mera purgerande piller har väl svårligen någon själens apotekare lagat till! För att änvu en gång återkalla vår gemensamme vän i minnet återgitva vi här nedan ett utdrag ur et herligt Mennesko, hviiket uttryck vi, om också ej fullt egentligt, tagit oss friheton öfversätta med det svenska: en kygglig karl! När man säger om en ung man: Stackara gosse! Han har ett godt hjerta och det bar fört honom något på afvägar, men allvaret kommer väl med åren ue är han snart sju och tjugo är — så har man sagt: 3 1:o. Att han är en stackare; Att han är förfallen — och 3:0. Att han aldrig blir något här i verlden. Och när man har sagt om ett ungt fruntimmer: Det är synd, att en så vacker flicka skall vara så oförsigtige — så har man låtit ea hvar förstå, att bon är kokett, lättsinnig eller något ännu värre — och dock har man ej uttalat ett enda härdt eller bittert ord. Man kan mycket väl berätta att en äkta man är tyrannisk och otrogen sin hustru utan att tala illa om honom; man nämner honom icke en gång! Man uttömmer sig blott i beundran öfver hans hustrus öfvermenskliga tålamod och tolerans — det betyder alldeles detsamma och så fortfar man lika väl att vara ven hygglig karl, som icke talar annat än godt om folk. Det är framför allt ett slags opposition, som man måste undvika, om man vill anses för en bygglig karl och det är hvad man kallar besynnerlighet, egenhet eller originalitet. Skick, bruk och moder äro ju endast olika uttryck för den allmänna smaken och det ligger således i sakens natur, att för den, som vill falla alla i smaken, ör hvarje afvikelse från skick och bruk en dödssynd. Genom att likna alla andra, behagar man alla andra, vill man endast likna sig sjelf, kommer man endast att behaga sig sjelt — deriör: För allt i verlden, ingen opposition mot tidens och ställets seder och bruk! Om en yngling vore skön som en Adonis, vis som Salomo och ridderlig som Amadis, om han till och med förenade alla möjliga och omöjliga fullkomheter — han skulle dock aldrig bli en bygglig karl, om han ginge omkring med hög hattkulle, då alla andra begagnade låga. Är då en hög hattkulle icke en oskyldig egenbet? — Jo, gudbevars. Mea det förändrar icke saken. Att vara dygdig är en ännu mera oskyldig egenhet, men vi känner ändå från gamla historien, att en viss atbeniensare blef landsförvist, endast derföre att hans dygder bröto allt för mycket af mot de andras. Allt hvad som skiljer sig ifrån det vanliga, vare sig det gäller dygder eller hattkullar, är en opposition emot detta, tHvarför vill den unge mannen se ut på annat sätt än vi? — Är det för att visa, att han är den ende, som har god smak, så är han oförskämd. Sätter han en ära i att icke likna oss andra — det vore ännu oförskämdare! Eller sker det af alldeles intet skäl, endast för att visa, att då hatten behagar hans eget hufvud, så bryr han sig alldeles icke om alla våra? Det skulle dock vara höjden af all oförskämdhet! — så der skulle det låta i oändlighet och den spetsiga hatten skulle öfver allt mottagas som en förolämpning, ett bån, ett tecken på vanvördnad mot hela samhället. Hvad betyder väl ett halftjog små laster i jemförelse med en sådan der oppositionel hattkulle? Göteborgs Handelskompani bar nu flyttat in i sina elegant inredda affärslokaler i det vackra buset vid Södra Hamngatan. Gent emot, i hörnet af Norra Hamngatan och Smedjegatan, uppenbarar sig i ny och fördelaktigt förändrad skepelse det fordna Tulloch Packhusot ett ru, på stadens bekostnad, inredt och för kontor uteslutande afsedt Åhandelshus. Ett fult, —————————— ———— dZ—— —— — 2