Göteborgsposten – 16 oktober 1874, sida 1

Johan August Gripenstedt. En minnesteckning. VILL S För att i en följd kunna framställa de kombinerada striderna i anledning af handelsfriheten, tullreformen och franska handelstraktaten — dessa strider, i hvilka frih. Gripenstedt i egenskap af finansminister måsto gå främst, i hvilka hans motståndare begagnade alla upptänkliga anfallsvapen, och i hvilka han vann segrar, eom beredde fosterlandet stora, men sent erkända fördelar — har det varit nödvändigt att lemna åsido hans uppträdande i de många andra vigtiga frågor, hvilka samtidigt med de ofvannämda stodo på dagordniogen och äfven framkallade lifliga, stundom bittra strider inom och utom: representationen. Endast några få af dessa frågor, de vigtigaste eller för stämningen mest karakteristiska, medgifver utrymmet att här vidröra, dock ej så utförligt, som jag önskade. I de båda lysande talen på riddarhuset d. 4 och 8 juni 1857 vid ständernas gemensamma öfverläggningar i jernvägsfrågan, hade frih, G. ådalagt med fakta och skäl, som icke kunde vederläggas, att Sverige, för att i stor skala förvärfva sig det vigtigaste af den nyare tidens kommunikationsmedel, . borde och utan tvekan kunde underkasta sig en statsskuld, då förslagavis beräknad till omkr. 100 mill. kr. Denna uppfattning af landets materiela krafter blef äfven genom ständernas fattade beslut i allo godkänd. Det var likvisst en i hög grad märklig företeelse — man kan till och med säga: det var en tidsbild — att, ehuru inom och utom representationen redan tidigt och sedan länge tvistades dels om anslagens fördelning till de särskilda stambanornas och dels om banornas riktning, samt, ehuru alla erkände, att dessa banor icke kunde utföras utan genom anskafsande af medel, som måste i utlandet upplånas, så, begagnade likväl landtoruksoch industriprotektionisterna, fastän de voro lika ifriga som alla andra, att jernvägsarbetena skyndsamt skulle utföras, länge hvarje tillfälle, som yppade sig, för att angripa finansministern derföre, att han genom sina blomstermålnirgarhade inledt nationen på statsskuldsbanan, fördjupat landet i utländak skuld, och gjort Sverige skattskyldigt under utländska kapita listers ok. Men då han redan vid 1859—60 årens riksdag föreslog, att af de 25 mill. som för jernvägsbygnaderna orfordrades under den stundande statsregleringeperioden, en del skulle upplånas inom landet; då han som skäl derför angaf, att en sådan upplåning skulle stärka landets kredit i utlandet, och dels, att det vore nyttigt, om allmänheten vandes vid att placera sina kapitaler i statens obligationer, så angreps