Göteborgsposten – 15 oktober 1874, sida 2

— Skrif af det der brefvet på mitt skrifbord, mrs Park, sade han. Beryl lydde. Handstilen var prydlig och ledig. Den syntes behaga honom, ty han nickade belåtet. — Låt mig höra er läsa, befallde earlen. Beryl tog upp ett band engelsk historia, som låg på bordet, och läste ett stycke. — Hm! sade earlen, det är bra. Ni kan stanna. Jag förmoder, att ni kan göra hvad ni blir tillsagd att göra. Jag är ej så frisk som jag trott. Ni kan afsluta läsningen af det kapitel ni påbörjade. Beryl tog af sig sina ytterplagg och satte sig samt läste högt för honom, såsom han begärt. Hennes röst, låg, klar och välljudande, förekom honom som en musik, hvilken han för längesedan hört. Han betraktade herne, liksom om hans blick varit fasttrollad vid henne, under det hon läste genom sina glasögon, hvilka voro af vanligt fönsterglas. Det kom tårar i hans ögon, under det han lyssnade, och han aftorkade dem förstulet. Hennes röst påminte honom starkt om en röst, som för länge sedan förstummats af döden. Under pauserna kastade Beryl allt emellanåt en blick på honom. Hon trodde honom vara sin egen tar. Hon hade kommit hit förklädd och med ett bittert hat mot honom, såsom den der förorättat hennes mor och drifvit denna mor till döden. Men hon kunde ej se på honom och fortfarande hata honom. Hela hans utseende egde för henne någonting tilldragande, någonting som mot hennes vilja väckte hennes samtycke. Hon kunde ej undra på, att den stackars Jenny Star öfvergifvit sin elägt för hans skull. Hon kände att hon skulle älska honom och sträfvade att undertrycka denna vaknande ömhet i sitt hjerta, som om det skulle ha varit ett brott att älska honom — som om kärlek till honom skulle ha inneburit vanvördnad mot henne: mors minne. Hon kände en drift att gå till honom, böja knä bredvid honom, att kalla honom fader