Göteborgsposten – 14 oktober 1874, sida 1

rättens grundsatser, men det är ännu osäkert, om staternas regeringar vilja ställa sig de uppgjorda reglerna till efterrättelse. I hvarje händelse kommer dock den nya coder att hafva ett större moraliskt anseende än de förra en skilda arbetena. Men äfven om man förutsätter, att de särskilda staterna genom sina styresmän gilla folkrättslagboken, är icke så mycket vunnet som många tro. För att fortsätta den förra jemförelsen, i konung Birgers Sverige fans en lagstiftande myndighet (nemligen landskapstinget), som kunde lägga till och borttaga lag: stadgar. Men folkrätten känner iogen sådan. Äfven den mäktigaste regering, äfven den mest besökta kongress, är ej i stånd att bestämma annat såsom folkrätt än det, hvarom alla stater, ej eas en enda undantagen, äro ense. Om Grekland i någon punkt vidhåller en afvikande mening emot alla de andra makterna tillsamman, så kunna dessa väl med våld tvinga det lilla konungariket att fiona sig i åtgärder, grundade på deras åsigt, men till folkrätt kanna de ej göra denna genom sådant våld. Och här är det just fråga om att öfvervinna styrkans välde och upprätta lagens. Ej heller finnes någon opartisk domstol, som eger att tillämpa lagen emellan staterna. Den lag, som nu kan komma till stånd, saknar således å ena sidan förmågan af vidare utveckling, å den andra möjligheten att tilläman af en verklig domstol. Med andra ord, folkrätten saknar så väl lagstiftningsorgan som lagskipningsorgan. Utan tvifvel har det funnits en tid, då den borgerliga rätten var lika illa lottad, då hvarken menigheten eller någon enskild kunde göra lagen, utan endast följa densamma efter sin bästa uppfattning af dess innehåll, en tid, då sjelfhämnden fick ersätta det dömande tinget eller konungens domstol. Men denna tid ligger långt bakom de nu kända historiska källorna, ehuru de äldsta bland dem visa tydliga spår af sådana förhållanden. Ensamt detta är nog för att visa, huru långt folkrätten står tillbaka i jämförelse med andra rätteområden. Men ville man på grund deraf påstå, att ingen rätt utan endast godtycke finnes i staternas inbördes förhållanden, så begår man samma misstag, som om man förnekade rättens tillvaro hos våra äldsta förfäder, derför att de ej kände hvarken lagstiftniog eller domstolar. Rätten låg till grund äfven för sjolfhämnden, som ej kunde faktiskt utöfvas i andra fall än då den förolämpade ansåg sig säker på sina stamförvandters medhåll om hans anspråks giltighet. Så äfven nu i folkrätten. Ett orättfärdigt krig kan väl då och då lyckas, men i längden straffar det sig sjelf, om en stat sätter sig öfver folkens allmänna rättsmedvetande. En annan sak att taga i betraktande vid folkrättens kodifikation är, att vetenskapsmännen svårligen skola lyckas att vinna alla regeringars samtycke till deras verk, om de företaga sig att. slita alla hittills omtvistade frågor. Tvärtom måste de, så vidt möjligt, endast upptaga hvad som visat sig åtojuta allmänt godkännande, hvad som minst kan vara föremål för olika meningar. Men just derigenom minskas betydelsen af deras lagbok. Hon kommer sålunda att utgöra en storartad samling af all verkligen i tillämpningen antagen folkrätt, men de egentliga stridsfrågorna, ur hvilka förvecklingar praktiskt kunna uppkomma, måste mm AA DD HA Hr OF D:D HH BB Pr er — r— Äoa I hon lemna å sido. : t Men, säger man, det går ju an att söra klara folkräfteinstitutet för en verklig lagstiltande församling, ett europeiskt parlament, och det går ju också an att anförtro detta sparlament en verklig domsrätt i tvistiga mål. Det går visst an, men den som tror, att denna vackra förhoppning är nära att gå i fullbordan, bedrager sig säkerligen ofantligt. Ty en så: dan inrättniog betyder ingenting mer eller mindre, än att Europas och Amerikas stater afsäga sig sin suveränitet till förmån för er kvyerldestal, i hvilken de alla ingå såsom underordnade medlemmar. Ty suveräniteten, som är den nuvarande folkrättens grundbegrepp består just deri, att staten ej erkänner någor myndighet öfver sig i något enda fall, Lik som de enskildes sjelfhämnd blott kunde bry tas genom statens upprättande, likaså kan fol kens sjelfhämnd eller kriget blott afskaffa genom insättningen af en statsmakt, som stå öfver dem alla. Ty domsrätt låter ej tänk sig utan makt att verkställa domen, ehur tvärtom verkställigbetsmakten drager med si rätten atf döma, såsom konungens domsrä uppkom ur hans rätt att styrka lagen. E. universalvälde måste derför naturligen börj med makten för att sedan komma till rätte! Alla försök dertill, som historien omtalar, hafv dan också utgått från en sådan begynnelse. Hi Ikavanagh; men jag vill dock låta er veta — AACDA. AASf manker: Jro. XÅ