Göteborgsposten – 14 oktober 1874, sida 1

taternas regeringar. Dessa seder hafva under le båda sista århundradena blifvit upptecknade t berömde vetenskapsmän, som sökt ordna lem i ett visst system, hvilket dock på långt är ej är det samma hos dem alla. Några f de arbeten, som sålunda uppkommit, hafva vunnit en allmännare auktoritet, icke blott bland de lärde, utan äfven bland diplomaterna ch de praktiske statemännen, I förekommande tvistefall pläga de rådfrågas, och deras itaagor anföras såsom grunder för den ena sller andra partens anspråk. Men på intet vis hafva de formligen blifvit upphöjda till bindande lagböcker genom ordentliga fördrag mellan makterna, hvilket så mycket mindre har kunnat ske, som folkrättslärarne ofta skilja sig i sina åsigter och ej sällan hafva tagit niryck af den nationalitets intressen, hvilken de tillhöra. s Folkrätten kunde! således synas som ett oting för den, som är van att vid begreppet rätt fästa föreställningen om en af den lagstistande myndigheten antagen Jag, till allmän efterrättelse kungjord genom en officiel urkond. Men det har funnits en tid, då det ej var bättre bestäldt med hvarje särskildt folks inre rätt. De flesta af våra gamla landskapslagar t. ex. äro ingalunda lagböcker i den mening, hvari vi nu fatta ordet, Först sent inträdde behofvet af konungens stadfästelse, och denna betydde från början ej, att lagen derigenom fick sin tillvaro, utan att konungen för sig och sna tjenstemän förband sig att efterlefva densamma och använda sin makt för att straffa förbrytare, som hade undfått sin dom enligt lagen. Förut litade man på det allmänna rättsmedvetandet och hågkomsten af fädrens seder, som lefde hos folket framför allt hos domaren och tingsmenigheten, hvilka vid hvarje måls afgörande tillämpade dessa oskrifna grundsatser och derigenom också vidare utbildade dem. Men ju mer odlingen steg, ju mer invecklade lefnadsförbållandena blefvo, dess större inflytande fingo de lagkloke, som i minnet förvarade de gamla rättssedvänjorna och det sätt, hvarpå målen i äldre tider hade plägat slitas, samt genom egen eftertanke i ötverensstämmelse dermed drogo praktiska slutföljder deraf för liknande fall. Sådana lagmäntillspordes om råd af parterna, och stundom uppdrogs dem till och med att-å tinget förkunna sin visdom i sammanhang för folket, att tälja sin lageaga, såsom det hette. När skrifkonsten vardt mera känd, upptecknades vlagsagan-i böcker till tjenst för de vetgirige. Men äfven om ingen läste dessa böcker, fans likväl lagen till såsom fordom; lefvande i folkets begrepp om mitt och ditt, om brott och böter o. s. v. Ty rätten uppkommer ej genom maktspråk, utan födes på samma gång som menniskan och utbildas småningom, på det ena eller andra sättet, allt efter som folket går framåt i odling. Folkrätten har ej hunnit längre än till dylika privata anteckningar, som åtnjuta större eller mindre anseende, allt efter deras inre värde eller författarens rykte för lagklokhet. Men emedan dessa skrifter allt emellanåt äro hvarandra motsägande, ehuru författarnes namn äro lika frejdade, är det stundom svårt att veta, hvad man bör hålla sig -till eller ej. Derför vill man nu göra ett urval af det myckna, som finnes skrifvet i dessa ämnen, och i vederbörlig ordning sammanfatta hvad som är godkänt af alla, äfvensom möjligen komma öfver ens om en noggrannare bestämmelse af de omtvistade punktorna. Detta arbete, som ej kan utföras af andra, än de förnämste vetenskapsmän i detta fack, kan må hända lämpligast jemföras med den åtgärd, som vidtogs här i Sverige af konung Birgers förmyndarstyrelse på slutet af tolfhundratalet, då en nämnd af kunnige män tillsattes för att till ett helt sammanfatta de strödda uppteckningarne af upländingarnes rättssedvänjor. Den stora skilnaden eger dock här rum, att nämndenför solkrättens kodifikation ej är tillsatt al en öfverordnad myndighet, ty ingen sådan finnes i det europeiska statssyste met. Den svenske konungen kunde visserli gen ej heller på den tiden stifta lag, hvilke t I ensamt tillhörde landskapets innebyggare, mer å han kunde med sin starka arm skydda folket: lag emot kränkvingar. Det var derför af vig n att veta, hvad han ansåg för gällande rätt el f ler ej, och han måste tänkas gilla en lagbok rI sammansatt af en nämnd, hvilkens medlemma n han sjelf törordnat. Denna garanti saknas np at med afseende på folkrättsinstitutets blit i vande lagbok. Regeringarne hafva ej gifv någon sullmakt ät desse vetenskapsmän, oc ja de arbeta derför helt och hållet på eget ar osvar. Lyckas de i-sitt förehafvande, får ma le väl veta, att de äro ense inbördes om foll and? Jag kan knappt tro I sköta, sade miss Caoa 222 RR 3 Å Ta hanv ågh