Göteborgsposten – 13 oktober 1874, sida 2

Från Utlandet. I Preussen öfvergår man som bekant från myntfoten i silfver till myntfoten i guld; men det vill, enligt en korresp. från Berlin, synas som att de preussiske finansmännen härvid icke handlat med vanlig omtanke. Under det silfret efterkhand indrages af regeringen, finner det guld, som i stället sättes i omlopp, väg till främmande marknader nästan lika hastigt, som det lemnar Myntet.. Främsta orsaken till denna obehagliga omständighet är den långsamhet, hvarmed myndigheterna verkstält öfvergången från den ena myntfoten till den andra. Myntet har uppköpt tillräckligt med siltvor och skickat ut ur landet så mycket, som var nödigt för att trycka dess pris utomlands; men eftersom guldet endast småningom kommer fram, har man icke genast kunnat förbjuda användningen af siltver som lagligt betalningsmedel. Följden häraf är den, att silfret helt naturligt söker sig tillbaka till landet och användes af vexelörerna till att ersätta det bristande guldet. Derigenom har det blifvit möjligt, att utländska bankirer kunna betala 6 thlr 20!, groschen för det tyska 20 marks-stycket, hvilket endast är 6 thaler och 20 groschen, och likväl förtjena en half groschen på hvarje myntstycke. Detta karakteristiska missförhållande har utvecklat sig med sådan hast, att det tillochmed säges, att Myntet alls icke vill mera sätta guldet i omlopp. Huru det än må härmed förhålla sig, är det i alla fall säkert, att guldet ej väl visat sig i de tyska portmonnäerna, innan det åter försvann och till allmänt missnöje aflöstes af landets smutsiga Silbergroschen. Det är intet tvifvel underkastadt, att en stor del af det nya myntet nedsmälts utomlands och, ifall det bekräftar sig, omdanats till sin gamla form som Napoleondorer. Detta är endast en sorglig början på de stora kommersiela fördelar, som Tyskland hoppades förskaffa sig genom guldmyntfotens införande. Det enda medel, som kunde användas häremot, vore att påskynda införandet af guldmyntfoten allena, men detta låter sig nu icke göra. Lagen har bestämt tiden derför, och det är ännu tre månader qvar, och äfven om man kunde ändra terminen, skulle Myntet likväl icke kunna få utmyntadt ett tillräckligt antal af de nya penningarne innan den faststälda tiden. Saken blir ännu värre, då man erinrar sig att, samtidigt med guldets införande i hela Tyskland, ett nytt silfvermynt skall införas i Sydtyskland. I Nordtyskland, der markstycket skall träda i stället för thalern, beböfves ej något nytt silfvermynt, derför att de första just utgöra en tredjedel af den siesta, hvaremot det i södern, der man så länge räknat i gulden, måste ske en total förändring. Under dessa omständigheter skola Baiern och Wirtemberg svårligen kunna öfvergå till den nya foten den 1 januari, hvilken tid är bestämd tör Nordtysklands och Badens del. I händelse en del af Södern anser dej nödvändigt att bibehålla gulden ännu en tid, skola utländska bankirer etter d. 1 jan. 1875 ännu alltjoemt kunna köpa tyskt guld i Minchen, äfven om de icke kunna få det i Berlin. Att höja diskontot och minska den utelöpande sedelstocken skulle naturligtvis kunna afhjelpa det onda till någon del, men skall väl ändock knappast kunna i någon väsentlig grad ändra förhållandet. Den preussiska banken har som bekant också höjt sitt diskonto, hvilket nu står, i jemförelse med handelsrörelsens storlek, ganska högt; och nya förhöjningar väntas, hvilket väckt oro inom den kommersiela och industriela verlden. Det är egentligen bankerna i London och Berlin som nu operera, lika tvenne schackspelare emot hvarandra. Om ett par dagar skall enkedrottningen af Baiern öfvergå från lutherska till romerskkatolska läran, och denna tilldragelse låter mycket tala om sig i Tyskland, der den kyrkliga frågan ju sysselsätter i hög grad sinnena. Påfven har i Vaticanen uttalat sin stora belåtenhet öfver denna omvändelse, glad öfver att den inträffat under hans tid; och den katolska pressen gör naturligtvis af saken mycket buller. Enkedrottningen är kusin till kejsar Wilhelm af Tyskland och en preussisk pringessa samt 49 år gammal. Hennes broder, amiralen prins Adalbert dog för kort tid sedan, hennes syster, prinsessan Elisabeth af Hessen, är svärmoder till prinsessan Alice af Storbritannien. Drottningen var protestant under aflidne konungens hela lifstid, men har länge lagt i dagen an avnnarliv förkärlek för dan nåfliea kvrkan