Göteborgsposten – 8 oktober 1874, sida 1

dussin bofvar slagit sig tillsammans. Bref från Paris, (Korrespondens till Göteborgs-Posten). Paris den 4 oktober 1874. Den äfven hos oss mycket bekante statemannen och skriftställaren Jules Simon har i dessa dagar utgitvit andra delen af det intressanta och omfångsrika arbete, som han gifvit titeln: Minnen af den 4 soptember. — Sedan fyra år pågår om denna dags betydelse för Frankrikes eamtidshistoria en strid, som, i stället för att aftaga, tvärtom med hvarje dag tilltager i bitterhet, och som förmodligen skall räcka intilldess det ena partiet med våld täpper munnen till på det andra och historien i framtiden åtager sig att fälla domen mellan de stridande. Partierna sjelfva kunna tvista i evighet och framdraga samma och samma skäl, ty intetdera af dem hör på hvad det andra säger, och ännu mindre faller det någotdera in att afväga de ömsesidiga felen och förtjensterna med samvetsgrann pröfning. Den enhet i sträfvanden och gemonsamhet i uppfattning, som föddes af fäderneslandets dödefara, räckte jemnt upp så länge, som denna fara i omedelbart gripande gestalt stod framtör allas ögon; men så snart sjelfva fredspreliminäreraa med den yttre fienden voro afslutade, började detta äckliga kif, denna kör af motsatta beskyllningar, som ännu ljuder. Äfven för en man med den öfverlägena intelligens som Jules Simon, är Napoleon III ännu i närvarande stund ingenting annat än ett slags simpel stråtröfvare utan snille och utan insigter, som i många år hade lyckan med sig, plundrade och demoraliserade Frankrike, intilldess slutligen Hin Onde tog igen sitt lån och kejsaredömet druoknade i sin smuts och blod— åtminstone finner han sig föranlåten att tala och skritva så, hvad han än i sitt sinne må tänka. För bonapartisterna deremot är revolutionen al d. 4 september det skändligaste attentat emot ett fädernesland, hvarom någonsin ett För den ene är förlusten af Elsass-Lothringen, af menniskolif i hundratusendevis och penningar i tusentals millioner, ingen annans skuld än kejsarens och hans eländiga regerings; för de andra är Napoleon III oskyldig som ett nyfödt barn och felet ligger från början till slut hos de män som under kejsaredömet bildade oppositionen och som efter dess fall förde Fravkrike till afgrundens rand. Det värsta är, att den allmänna opinionen — denna allmänna opinion, som juet sjelf är den stora brottslingen och som var den som skapade, uppehöll och slutligen fördömde både kejsaradöme och nationalförsvarsregering — hvarken förstår att inse sin egen skuld eller att skilja mellan dessa motsatta öfverdrifter; efter att länge nästan uteslutande ha hyllat sig till dem, som släpade kejsaredömet i smutsen, synes den nu allt mer och mer benägen att gå lika långt i sin orättvisa mot dem, som blefvo verktygen till dettas störtande. Ty en orättvisa är det visserligen att icke hålla dem räkning för de omätliga svårigheter, med hvilka de bade att kämpa, och af hvilka Jules Simons ifrågavarande bok lemnar en klar bild. De kapitel, som handla om dagen d. 31 oktober, om lifamedlen, om de sista striderna och de sista underhandlingarne äro i hög grad upplysande att studera, n. b. om man alltid har för ögonen att det är ett sjelfförevar för författaren och hans kamrater, som man läser, der han låtit dagern falla endast på de sidor som lämpa sig för en klar belysning och skickligt gömt de mindre fördelaktiga partierna i skuggan. Författaren har också athällit sig från att skildra Gambettas lif och lefverne i provinsen — Ebindgalningarnes regerande såsom Thiers benämnde det invan han och Gambetta funnit förmånen af att vandra hand i hand såsom de nu göra. Den rästa parlamentssessionen motaes med mycken oro, och det är alldeles oundgängligt