Göteborgsposten – 7 oktober 1874, sida 1

sjelfva och våra ursprungliga drag, då dömde bönderna sjeltve vid tinget, domaren kallades väl domare men var blott lagläsare, under det att deremot nämden var den verklige do maren. Och sedan man, med utdrag ur annan mans skrift, styrkt desse redan i och för sig besynnerliga påståenden, undrår man, om icke den nyväckta kunskapen härom skall hos vårt folk väcka önskan att åt den nu så anspråkslösa svenska häradsnämden åter häfda den aktning och det inflytande, som honom tillkommer. Det är nu visserligen illa stäldt med den förebragta bevisningen. Den, med hvilken man vill häfda bondeväldet iaom lagstiftningen är så vidlyftig, att den rent af remnar i användningen; den kan med lika smak som för bönderna i Sverige, användas för fabriksarbetarne i England, för kommunardhoparne i Frankrike, för hvad slags folk som helst, blott da stå lågt, äro föga kunnige och många till antalet. Den åter, med hvilken man åsyftar återställandet af bondeväldet i lagskipningen, grundar sig på en för omkring femtio år sedan ugifven, man torde kunna säga, tillfällighetsskrift, som ungefär lika länge varit till sina nu åberopade delar vederlaggd och hvars påståenden aldrig vunnit vitsord af vetenskapen. Vore man för sin saks framgång beroende af bevisningen, torde således nederlaget vara vissaro än segern. Men man är pu en gång icke beroende af dylikt. Man har ställningar, så starka, att de ej behöfva stödjas af skäl och bevis, Och likväl — hur är det möjligt att någon svensk man med en om äfven ringa kännedom om menniskolynnet, om magtens ech magternas historia, kan vilja arbeta för ett envålde, det månde nu vara en endas eller millioners? Hur är det möjligt? Det har funnits en tid, då vårt land var befolkadt af endast bönder och trälar; då herrskade de förre enväldigt. Det är bundradetals år sedan dess. Vill man nu, glömsk af vår derefter skedda samhällsutveckling, tvinga floden att strömma tillbaka till sin källa, i den tro att dermed något godt skulle vinnas? Tror man sig, i sin hänförelse för forntidens vördnadsvärda minnen, böra efter dem omskapa vår nu uppnådda odling, hylla våra bönder som landets regenter och domare samt mer eller mindre tydligt förklara alla icke-bönder för trälar, berättigade att lefva sitt enskilda lif allt efter omständigheterna, men utan all myndighet utöfver detias krets? Anser man sig verkligen böra söka vårt folks väl i ett politiskt sjelftmord? Ty detta blefve dock följden. Vår allmoge är visserligen folkets rot — msn trädet behöfver mer än roten för att lefva. Och den odlare, som af kärlek och nitälskan för trädets rötter söker hämma dess utveckling ofvan jord, skall blott åstadkomma det helas missbildning och död. Vår allmoge eger bland sig framstående personligheter, upplyste och aktningsvärde män, till hvilkas ord man med både vördnad och tillit lyssnar; men dess flertal står ännu i afseende på förständets odling ganska lågt, har ännu icke lärt sig att se öfver gränsen för sina egna små intressen och, skola vi tro de statistiska siffrorna, stapplar det ännu som bäst med att tillegna sig den för såväl regenten som statsmannen och domaren så nödvändiga förmågan att kunna — läsa och skrifva. Till dess detta arbete är undanstökadt, borde väl ändå bonden vänta med öfvertagandet af rikets hela styrelse. Men det vore dock en stor orättvisa att antaga, det våra bönder verkligen i allmänhet anse sig skickliga till eller eftersträfva envåldsmagten inom lagstiftning och förvaltning samt uteslutande utöfning af lagskiparens kall. Med få undantag skola de förklara sig ännu icke vuxne den uppgiften. Skulle de då lemna den derhän? Åhnej, det faller af sig sjelft, att den skall anförtros åt de män ur öfriga, längre hunna samhällsklasser, som gjort sig till kämpar för den nya ordningen. Att denna bör fram, är vanligen allt hvad den stora, der mindre kunniga mängden vet; men han för står lätt, att det icke sker, derest icko hans kämpar komma till styret, och sedan man un dervisat honom om den magt han eger, an vänder han den och sätter dem dit, Ucksi måste det vara temligen klart, att desse eg: rätt deruti skönja ett gillande af de Ågrund satser, de förfäkta. Så länge vår allmogicke hunnit högre än nu i politisk utveckling skall han visserligen icke uppböra att liflig gillaX de grundsatser,som förkunna bonden sjelfherrskarerätt på alla områden och förläkt att staten är han. Historien har emellertid lärt oss, att a -allt envälde massornas är det farligaste. Ho dem som hos barnet utbildas alltid viljan ha stigast; och då deras ledare sällan hvarke våga eller vilja, kanske ej ens kunna uppfo stra dem till ineigt af annan rätt än dera egen, kommer det ovilkorligen en tid, då d kräfva mera af sina ledare än hvad desses nå